Men väl uttänkta politiska planer fungerar inte alltid lika bra i verkligheten. Enligt statistik från regeringen är mediantiden sju år för en nyanländ att komma in på arbetsmarknaden. Det kan vara värt att snegla på andra länder som har lyckats bättre. Därför släppte tankesmedjan Timbro nyligen två rapporter som beskriver integrationspolitiken i USA respektive Israel.
Egentligen är det svårt att applicera israeliska eller amerikanska lösningar på Sverige. Bägge länder är, till skillnad från Sverige, grundade på invandring. Dock finns en del lärdomar, eller åtminstone insikter, att hämta från rapporterna ”Integrationspolitikens förlovade land”, skriven av Waldemar Ingdahl, och ”Ett amerikanskt dilemma” av Roland Poirier Martinsson.
I fallen USA och Israel har annat än centralplanerad politik visat sig vara viktigt. Exempelvis har civilsamhället varit betydelsefullt för integrationsprocessen. I Israel var det civilsamhället som skötte mottagandet av nyanlända fram till 1968 då staten tog över. Men det har fortsatt att spela en avgörande roll. Israels ambassadör, som kommenterade rapporten på dess lansering, gav ett gott exempel på detta: I Israel finns det organisationer som specialiserar sig på att ta hand om nyanlända från specifika länder. Det har visat sig vara ett gott koncept. Att komma till ett nytt land blir inte lika svårt då man möts av någon som kommer från samma land, delar samma kultur och språk. Och det blir lättare att bli en del av samhället.
Just betydelsen av att hitta sin ”egen grupp” i det nya landet betonar även Poirier Martinsson. Han menar att en anledning till att integreringen i USA lyckas väl är att invandrare av samma etnicitet bosätter sig i samma stadsdel. Man får ett kontaktnät i sitt nya hemland, vilket underlättar med rent praktiska bestyr såsom jobbsökande. Men det skapar även en värdefull sammanhållning.
I Sverige finns det ingen förståelse för hur frivillig segregering faktiskt kan vara av godo. Det förknippas automatiskt med något dåligt. Trots att det har potentialen att underlätta integrationsprocessen.
Poirier Martinsson framhäver även en annan faktor som har varit betydelsefull: det finns fler låglönejobb. Den amerikanska arbetsmarknaden kanske inte är något att efterhärma. Poirier Martinsson påpekar dock att ifall det fanns fler låglönejobb skulle förmodligen färre behöva vänta i sju år på att komma i arbete.
Rapporterna visar framförallt att integrationspolitik är svåröversatt. Vi varken kan eller bör kopiera andra länder rakt av. Det går inte att överföra kulturella förhållanden från ett land till ett annat. Det kanske är den främsta lärdomen, att vi måste skapa en lösning som fungerar för Sverige.