Magdalena Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson, och Anders Ygeman, ordförande i Riksdagens trafikutskott (båda S), hänvisar i sin debattartikel till att järnvägen i Frankrike, Tyskland, England, Holland och Belgien trafikeras av höghastighetståg som går över 300 kilometer i timmen.
Vad de inte verkar tänka på, särskilt när det gäller de sistnämnda länderna ovan, är att resandeunderlaget i dessa länder är så pass mycket mer omfattande att det nästan inte är jämförbart med Sverige. Trots det skulle Socialdemokraterna med stor sannolikhet få med sig åtminstone Miljöpartiet på en satsning på höghastighetståg då även detta parti har haft med det i sin förslagsportfölj under en längre tid.
Sverige har, i internationella mått, en storstadsregion. Knappt. Det är dessutom långt till andra tätbefolkade områden. I Europa, där man redan använder sig av höghastighetståg, finns det en betydligt högre densitet av miljonstäder. De ligger dessutom inte särskilt långt ifrån varandra. Det säger sig självt att Belgien med 340 personer per kvadratkilometer och Holland med nästan 400 på ett helt annat sätt kan skapa underlag för resor mellan storstäder.
I Sverige har vi helt enkelt inte de förutsättningarna. Vi ska ha ett väl utbyggt järnvägsnät med goda rese- och pendlingsmöjligheter, men vi måste också inse landets begränsningar. I första hand bör regeringen via Trafikverket se till att rusta upp befintliga spår och bygga ut dem där det krävs för att få bort flaskhalsar och liknande problem. Inte satsa på helt nya spår vars investeringskostnader aldrig kommer kunna bäras av befintligt reseunderlag.
Andersson och Ygeman oroar sig för att regeringen bygger in Sverige i gammaldags teknik om man inte bygger nya höghastighetsspår. Det vore dock mer oroande med en regering som satsar stora pengar på nya järnvägsspår bredvid redan befintliga utan hållbara samhällskalkyler som grund.
När alliansen vann regeringsmakten 2006 övertog man en stor mängd ofinansierade väg- och spårsatsningar. Göran Persson hade mer än gärna dragit igång projekt men mer sällan redovisat hur dessa skulle betalas, en härva som regeringen har ägnat sju år att reda ut. Till exempel finns nu, sedan 2010, en gemensam långsiktig ”Nationell plan för alla trafikslag”, något som aldrig funnits tidigare. Nu verkar det som att Socialdemokraterna åter vill bygga upp en framtida investeringsskuld utifall de vinner valet 2014. Det är något vi verkligen inte har råd med.