Sedan 1966 består en stor del av de politiska partiernas inkomster av bidrag från det offentliga. Från början var det ungefär hälften, för att år 2010 utgöra upp till ungefär 85 procent av inkomsterna.
Hjertqvist konstaterar att public choice-teorin stämmer, det vill säga att aktörerna agerar ekonomiskt rationellt och försöker maximera sitt utfall. På grund av bidragen riskerar partierna att ses som ett frälse ur takt med tiden då allt vad utvärdering och transparens heter saknas.
En del av problemet är att det är partiernas företrädare som har makten att besluta om stödens existens och storlek. Det är grund för misstankar och rättfärdigar, ja nödvändiggör, en ökad insyn och kontroll kring hur pengarna används. För det är stora summor det rör sig om. Totalt uppgick det sammanlagda offentliga partistödet för 2010 till över 1 200 miljoner kronor.
Partiernas roll har förändrats sedan bidragen infördes för snart 50 år sedan. Då kanaliserade partierna i hög utsträckning medborgarnas politiska intresse. Partierna var på en gång idéinkubatorer, där tankar kunde utvecklas från gräsrotsnivå och tas upp till toppen, och nyhetsorgan, kommunikationen skedde i stor utsträckning genom de egna medlemskanalerna.
Nu förmedlas det politiska intresset i hög grad genom enfrågeaktioner och -grupper vilka politikerna förväntas närmast följa dessas önskningar om de når tillräcklig styrka och kraft varigenom inte bara partiernas utan de olika ideologiernas betydelse har utmanats. Kommunikationen sker främst genom massmedia och endast i begränsad utsträckning av partierna själva.
Hjertqvists redogörelse visar att det finns alternativ till det svenska bidragsdominerade systemet. Ett alternativ är att instifta en tillsynsmyndighet som granskar partierna. Men det fordrar i sig att det skapas regler för vad som är tillåtet. Gränser för hur mycket som får spenderas under en valkampanj är också tveksamt, men av andra skäl – varför ska det ens finnas en gräns?
Ett sätt att tvinga partierna att återknyta till folket och jobba mer mot medborgarna vore att begränsa bidragens giltighet till det parlamentariska arbetet. Det är viktigt att det arbetet är ekonomiskt säkrat. Det utomparlamentariska arbetet är inte längre lika självklart av allmänt intresse, partierna spelar inte längre samma dominerande roll som förut och den givna länken mellan folk och partier har definitivts brutits.
Moderaterna visade efter den svidande förlusten 2002 att det inte är mängden bidrag som är avgörande för verksamheten. Kanske skulle fler partier må bra av den erfarenheten.