Arbetet med tillsyn, som i dag utförs av flera olika instanser, läggs ihop till en separat och renodlad expertmyndighet. Generaldirektören ska inledningsvis sitta i regeringskansliet för att där förbereda den nya organisationen som inleder sin verksamhet om ett år.
Utredningen som låg till grund till beslutet presenterades för bara några veckor sedan, bland annat genom en debattartikel signerad utredaren Stefan Carlsson i Dagens Nyheter (15 maj 2012). I de offentliga utredningarnas värld är det anmärkningsvärt snabbt jobbat att redan ha hunnit både utlysa och stänga ansökningstiden för en ny GD-post. Något som kan ursäkta den moderate partisekreteraren Kent Perssons fadäs med att i helgen presentera ett förslag på en välfärdsinspektion som ett nytt och unikt förslag från Moderaterna.
Namnet må vara annorlunda men innehållet verkar vara det samma. Visst är det onekligen klantigt att föreslå något som redan minst 13 personer sökt jobbet för att leda. Man kan undra hur det kan komma sig att en partisekreterare går ut med stora trumman kring ett förslag som partiet, som en del av regeringen, redan är med om att sjösätta.
Vidare kan man ifrågasätta hur det kommer sig att så många journalister tyckte att det var en nyhet och inte kände igen den bara några veckor gamla diskussionen.
Men i stället för att träta om vems idé det egentligen var bör man fokusera på sakfrågan: det brådskande behovet av bättre kvalitetskontroller inom äldreomsorgen. De kommande trettio åren ökar ju dramatiskt antalet personer som är 80 år eller äldre. I grunden är det något väldigt positivt, då det framförallt visar att vi blir allt friskare och lever allt längre. Men det skapar också nya utmaningar. Baserat på de få studier som finns om de allra äldsta så finns det inte mycket som pekar på en hälsoförbättring, utan i stället antas människor vara sjuka och skröpliga en längre tid än i dag.
Vi blir hänvisade till kommunens förmodade välvilja om att vi på ålderns höst får den omsorg vi behöver. Förhoppningen är stor att de ansvariga gör bra val, och ser till att omsorgen blir den allra bästa tänkbara. Mycket pekar på motsatsen. Då makten över vårdresursernas användning ligger hos politiker och tjänstemän i landsting och kommuner leder det bland annat till långa väntetider i vården och en allmän ransoneringsiver i äldreomsorgen. Rapporterna om missförhållanden och vanvård visar att kommuner och landsting många gånger allvarligt brister i att ta ansvar för uppföljning och kontroll. Och Socialstyrelsen, som ansvarar för inspektionerna, mäktar inte med.
Även om Moderaterna lyckades trassla till det hela kvarstår fakta. Vi måste kunna lita på kvaliteten inom äldreomsorgen, och oavsett vem som driver den ska inte dålig verksamhet få fortsätta. Därför behövs den nya inspekterande myndigheten, oavsett vad den kallas.