Alla partier har sin särart, och Folkpartiet kan möjligen vara det svenska riksdagsparti som teoretiskt borde vara svårast att samla. Det finns ett gammalt uttryck som säger att i Folkpartiet är alla president. Medlemmarna är starka individualister, de tror stenhårt på sin ideologi, och ibland tenderar de att se världen lite väl svartvitt.
Det räcker med att titta på två skilda företrädare som Birgitta Olsson och Per Ahlmark. Samtidigt som de har olika åsikter, förenas de av en fullkomlig övertygelse om att de själva har rätt. Motståndarna blir någonting mycket mer än medmänniskor med andra perspektiv. De blir liberalismens och därmed godhetens utmanare.
Unga Folkpartiväljare i opinionsundersökningar oftast har Vänsterpartiet som andrahandsval. Folkpartiets starka betoning på ideologi och motsättningar lockar samma personlighetstyper som Vänsterpartiet.
Var och en som ska leda en sådan rörelse kommer behöva visa både styrka och tolerans. Och därvidlag måste man erkänna att Jan Björklund lyckats med det som Vänsterns Lars Ohly gick bet på. Björklund har gjort sitt parti tydligare, men han har lyckats behålla både medlemmar och väljare.
I valet 2010 backade Folkpartiet. Men bara med 0.4 procentenheter. Det hade en naturlig förklaring i att Moderaterna sågs som det allmänborgerliga alternativet och därför fick rösterna från den viktiga grupp som brukar kallas borgerliga nomader. Samtidigt hade både Centern och Kristdemokraterna hade haft dåliga opinionssiffror och därför fick borgerliga stödröster.
Valresultatet på strax över sju procent ska inte ses som ett nederlag. Folkpartiet är det näst största regeringspartiet och Jan Björklund är förutom skolminister även vice statsminister.
När det gäller den praktiska politiken får partiet genomslag. Läraryrket håller på att stärkas genom tydligare krav på utbildning, och skapandet av karriärvägar. Skolinspektionen har fått fler muskler, vilket lett till en hårdare kontroll av hur skolorna möter läroplanernas mål. Genom allianssamarbetet kan Folkpartiet genomföra den politik de propagerat för i tjugo år.
I helgen presenterade Björklund ett förslag om hur kommunerna kan hjälpa till att bryta den svenska ungdomsarbetslösheten. Förslaget med särskilda ungdomsjobb löser visserligen inte hela problematiken. Men det är faktiskt det mest genomarbetade förslaget vi har sett i debatten om ungdomsarbetslöshet. Moderaterna och Socialdemokraterna tassar som katten kring het gröt. Ingen vågar bråka med facken och arbetsmarknadslagarna.
Jan Björklund är en god ledare som kan hålla ihop sitt parti av ideologiska individualister. Han lyckas dessutom få det att prestera praktisk politik. Och den som var på deras riksmöte i Västerås fick också se att de verkar ha det ganska trevligt under tiden.