Det sistnämnda är att göra våld på sanningen. Det är rätt så långt att löshundsjakt är en svensk specialitet. Men i andra länder med omfattande landsbygd tillåter man ofta jakt med stora grupper, så kallad packjakt, där hundar tillsammans kastar sig över viltet. Den svenska jakten med få hundar tränade att förfölja utvalt vilt och endast markera bytet är en mycket etisk form av jakt. Dessutom är det dessa hundar som används vid eftersök av trafikskadat vilt. I ett land med runt 45 000 viltkollisioner årligen är eftersökshundarna en tillgång för ett etiskt förhållningssätt till djur. Man kan fråga hur många i Rovdjursföreningen som håller sig med eftersökshund.
Oaktat den etiska frågan är löshundsjakten dessutom praktiskt nödvändig. I de flesta delarna av Sverige bedrivs jakten över stora områden där viltets rörelser är svåra att förutsäga. Tillgången till löshund är helt enkelt en förutsättning att man exempelvis ska kunna skjuta tillräckligt många älgar för att bibehålla en balans i stammen.
Genom att ifrågasätta jakten med löshund visar Svenska Rovdjurföreningen och Djurskyddet att de saknar en grundläggande förståelse för vad kulturlandskapet är. Sverige utgörs av inte av vildmark utan av natur som i århundraden formats av människan. Jakten är ett långt mindre ingrepp än till exempel det moderna skogsbruket och det omfattande vägnätet.
För att kunna behålla ett varierat landskap med plats för olika arter måste människan fortsätta att upprätthålla en balans. Mångfald i viltstammar ska vägas mot skogsbrukets avkastning och säkerheten på våra vägar. Det främsta verktyget för det är jakten.
Utan jakt på älg skulle det moderna skogsbruket leda till stora djurstammar som orsakade trafikolyckor och till slut drabbades av sjukdomar. Utan jakt på rovdjur skulle dessa öka på bekostnad av annat vilt till dess att artrikedomen hotades.
Det behövs ingen utredning om löshundsjakt för vi kan vara helt säkra på att den behövs. Vad Rovdjursföreningen och Djurskyddets utspel egentligen handlar om är att försöka vrida bilden till att det är jägarna och inte vargarna som är svåra att passa in i kulturlandskap med mångfald.
Det förefaller som att vargförespråkarna är så besatta av just en art att de glömmer att den ska samsas med hundratalet andra. Samt att det faktiskt bor människor på landsbygden.
Vi ska ha en vargstam i Sverige och det kräver stöd bland jägarna och bland landsbygdens befolkning. Att föreslå ett förbud eller en inskränkning av löshundsjakt är ett säkert sätt att inte få ett sådant stöd.