Inte bara Mats Odell framstod på måndagsmorgonen som utmanarkandidat i Kristdemokraterna. Även författaren, debattören, kolumnisten och kommentatorn Marcus Birro proklamerade sin kandidatur. Under gårdagens förmiddag haglade diverse kommentar på mikrobloggen Twitter kring Birros kandidatur. Många sarkastiska, andra direkt elaka. Trist nog få positivt inställda eller uppmuntrande. Några timmar senare drog Birro tillbaka sin kandidatur, dock av andra skäl.
Det är fullt möjligt, snarare högst troligt, att Birro om han skulle ha ställt upp, inte vunnit slaget om ledarskapet för KD. Dels är nuvarande partiledare klart kvalificerad och högst lämpad att fortsätta sitt arbete för KD. Men också för att partikulturen - inte i något svenskt parti - skulle släppa fram någon på en sådan post utan partipolitisk erfarenhet.
Men visst hade det varit oerhört sunt och ljuvligt utmanande med en person som Marcus Birro i politiken - få om ens någon skulle konkurrera med hans passion för det han tror på. Och dessutom, han är en människa som säger vad han verkligen tycker. Svensk politik skulle må bra av fler sådana.
Under de senaste dagarna har ett antal debattartiklar publicerats av KD-politiker, en del tycker att Hägglund gjort sitt och andra, däribland länets riksdagsledamot Anders Andersson (KD), förespråkar ett fortsatt partiledarskap för Hägglund. En del av kritiken mot Hägglund beskrivs som högljudd och verkar trots att den framställs som en personfråga, främst ha politiska motiv. KD som ett modernt kristdemokratiskt och konservativt alternativ - ja, tack. En återgång till ett svunnet KDS eller som Livets Ords politiska gren - nej tack.
Odell är nu den ende motkandidaten till Göran Hägglund vid partiets riksting i januari. Odell har en för partiledarskapet gedigen meritlista. Han är mångårig riksdagsledamot, var minister i Bildt-regeringen i början av nittiotalet, är partiets vice ordförande, återkom som minister efter valet 2006 och tjänstgjorde som finansmarknadsminister fram till 2010 och är nu partiets gruppledare i riksdagen.
Vad var då droppen för Odell, som ledde till att han till slut bestämde sig för att kandidera? På frågan svarade han i DN-tv att han: "ser inte i dag de strategier presenterade som gör att man rimligtvis kan anta att den nedåtgående trenden vänds."
Då ska vi i sammanhanget hålla i minnet att Odell är en av de mest rutinerade KD-politikerna med omkring 40 år på nacken som partiaktiv. Och dessutom - han sitter i partiets presidium och är gruppledare i riksdagen. Nog kan det tyckas att han haft ett visst ansvar att själv vrida saker och ting i den riktning han önskat under tiden.
Nu har Odell givit sig in i en match och förhoppningsvis kommer den att leda fram till ett tydligare, kaxigare och mer aktivt parti - oavsett vem som går hem med segern. När matchen är avgjord måste partilandet sluta samman kring sin rikstingsvalde ledare och ge allt för att visa vad partiet går för politiskt.
Odell har rätt i att det behövs tydliga politiska strategier för KD. Det behövs också en större politisk bredd och ett tydligt sätt att kommunicera politiska resultat.
Svensk politik behöver ett parti som grundar sin politik i annat än det blöta fingrets strategi och åsikter högst utbytbara för bästa möjliga resultat i nästa val och opinionsmätning. Det är värderingar det ska handla om - sådana som är hållbara över tid. Med rätt lag omkring sig så är Göran Hägglund rätt man för den saken.