Att enbart döma ut Anders Behring Breivik som en förvirrad galning vore inte bara naivt utan också direkt kontraproduktivt om vi ska kunna dra lärdomar av det hemska som inträffat. Han är en ideologiskt driven person med extremistiska åsikter som med terror vill förändra världen. I det avseendet är det ingen skillnad på en vitmaktgalning, religiös fundamentalist eller vänsterextremist. Samtliga är farliga och utgör hot mot vårt öppna samhälle.
Författaren Lena Sundström skrev på mikrobloggen Twitter den 25 juli att ”motsatsen till högerextremism är inte vänsterextremism. Det är det demokratiska samhället o icke-våld”, vilket antyder att demokrati och vänsterextremism är samma sak. Fler borde inse att extremism och fundamentalism i sin natur utgör ett lika stort hot mot oss alla, oavsett motiv. Allt annat riskerar leda till en kamp mot terrorn där vi alltid ligger steget efter, upptagna med att dissekera etikett efter etikett. I går muslimsk fundamentalism, i dag högerextremism och i morgon vänsterextremism.
Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet försökte i går med rubriken ”En fascism för vår tid” hitta en förklaring till händelseutveckling med konstaterande att: ”Efter elfte september har en ny sorts högerextremism ökat i styrka”. Inte i ett enda ord nämns problematiken med växande extremism och fundamentalism som sådan. Det finns ju inga kortsiktiga poäng att plocka på det. Det skulle kunna nämnas att Europol så sent som i våras konstaterade att den vänsterextrema terrorn var absolut mest dödlig i Europa ifjol.
Det skulle kunna nämnas att Djurens Befrielsefront så sent som den 8 juli 2011 tog på sig ansvaret för grov mordbrand i centrala Göteborg där det hälldes ut tio liter bensin för att sedan skrika: ”Brinn i helvetet, djurmördare och kapitalister” mot en hamburgerrestaurang. Det skulle kunna nämnas att vänstergruppen Global intifada kastat brandbomber mot diplomatbilar och bombhotat Försvarsmaktens byggnader i centrala Stockholm. Det skulle kunna nämnas att religiösa fanatiker spridit skräck och terror i London, Madrid och julhandeln i Stockholm.
Men för delar av vänstern som Jan Guillou med sin kolumn: ”Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade” tycks det vara långt mycket viktigare att vinna tävlingen: ”vilken ytterlighet är värst?” än att markera tydligt mot all form av våld. Den som säger sig sitta inne med svaret på exakt hur hotbilden, från olika grupper från yttersta höger- och vänsterkanten eller med religiösa motiv, ska värderas får gärna kliva fram och berätta det för Säkerhetspolisen. Vi andra är upptagna med det som borde vara vår allas uppgift: att sluta upp bakom öppenhet och ta avstånd från all form av extremism och fundamentalism.
Det är ett verkligt problem. Enligt Säkerhetspolisens och Brottsförebyggande rådets rapport ”Våldsam politisk extremism” från 2009 har 1,409 personer under en tioårsperiod varit skäligen misstänkta för 9,329 brott. Omkring hälften kan knytas till extremhöger och andra hälften till extremvänster. Det konstateras också att problemet med våldsam extremism funnits i tjugo år och någon minskning är inte i sikte.
Historien visar att extremism och fundamentalism varit grogrund för två världskrig och tider när mänskligheten visat sin allra sämsta sida. Därför har vänstern ett lika stort ansvar som högern att sluta försöka plocka politiska poänger på vad som inträffat. Nu behövs en bredare diskussion om demokratins överlägsenhet.
André Assarsson
Vilket ansvar har vänstern?
När delar av vänstern nu försöker plocka kortsiktiga politiska poänger på dåden i Norge borde den istället fråga sig vilket ansvar den själv har för att något liknande aldrig ska kunna hända igen
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
När delar av vänstern nu försöker plocka kortsiktiga politiska poänger på dåden i Norge borde den istället fråga sig vilket ansvar den själv har för att något liknande aldrig ska kunna hända igen.
Att enbart döma ut Anders Behring Breivik som en förvirrad galning vore inte bara naivt utan också direkt kontraproduktivt om vi ska kunna dra lärdomar av det hemska som inträffat. Han är en ideologiskt driven person med extremistiska åsikter som med terror vill förändra världen. I det avseendet är det ingen skillnad på en vitmaktgalning, religiös fundamentalist eller vänsterextremist. Samtliga är farliga och utgör hot mot vårt öppna samhälle.
Författaren Lena Sundström skrev på mikrobloggen Twitter den 25 juli att ”motsatsen till högerextremism är inte vänsterextremism. Det är det demokratiska samhället o icke-våld”, vilket antyder att demokrati och vänsterextremism är samma sak. Fler borde inse att extremism och fundamentalism i sin natur utgör ett lika stort hot mot oss alla, oavsett motiv. Allt annat riskerar leda till en kamp mot terrorn där vi alltid ligger steget efter, upptagna med att dissekera etikett efter etikett. I går muslimsk fundamentalism, i dag högerextremism och i morgon vänsterextremism.
Oberoende socialdemokratiska Aftonbladet försökte i går med rubriken ”En fascism för vår tid” hitta en förklaring till händelseutveckling med konstaterande att: ”Efter elfte september har en ny sorts högerextremism ökat i styrka”. Inte i ett enda ord nämns problematiken med växande extremism och fundamentalism som sådan. Det finns ju inga kortsiktiga poäng att plocka på det. Det skulle kunna nämnas att Europol så sent som i våras konstaterade att den vänsterextrema terrorn var absolut mest dödlig i Europa fjol. Det skulle kunna nämnas att Djurens Befrielsefront så sent som den 8 juli 2011 tog på sig ansvaret för grov mordbrand i centrala Göteborg där det hälldes ut tio liter bensin för att sedan skrika: ”Brinn i helvetet, djurmördare och kapitalister” mot en hamburgerrestaurang. Det skulle kunna nämnas att vänstergruppen Global intifada kastat brandbomber mot diplomatbilar och bombhotat Försvarsmaktens byggnader i centrala Stockholm. Det skulle kunna nämnas att religiösa fanatiker spridit skräck och terror i London, Madrid och julhandeln i Stockholm.
Men för delar av vänstern som Jan Guillou med sin kolumn: ”Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade” tycks det vara långt mycket viktigare att vinna tävlingen: ”vilken ytterlighet är värst?” än att markera tydligt mot all form av våld. Den som säger sig sitta inne med svaret på exakt hur hotbilden, från olika grupper från yttersta höger- och vänsterkanten eller med religiösa motiv, ska värderas får gärna kliva fram och berätta det för Säkerhetspolisen. Vi andra är upptagna med det som borde vara vår allas uppgift: att sluta upp bakom öppenhet och ta avstånd från all form av extremism och fundamentalism.
Det är ett verkligt problem. Enligt Säkerhetspolisens och Brottsförebyggande rådets rapport ”Våldsam politisk extremism” från 2009 har 1,409 personer under en tioårsperiod varit skäligen misstänkta för 9,329 brott. Omkring hälften kan knytas till extremhöger och andra hälften till extremvänster. Det konstateras också att problemet med våldsam extremism funnits i tjugo år och någon minskning är inte i sikte.
Historien visar att extremism och fundamentalism varit grogrund för två världskrig och tider när mänskligheten visat sin allra sämsta sida. Därför har vänstern ett lika stort ansvar som högern att sluta försöka plocka politiska poänger på vad som inträffat. Nu behövs en bredare diskussion om demokratins överlägsenhet.
André Assarsson