En pojke vandrar hem från skolan och då han går igenom en skogsdunge hoppar en groteskt stor groda upp framför honom på stigen. Pojken lyfter upp grodan som förvånar honom med att börja prata. Om du kysser mig, förvandlas jag till en vacker prinsessa! Grabben trycker ner grodan i jackfickan och strosar vidare hemåt. Efter en stunds promenad krafsar grodan sig ut ur fickan och klättrar upp i famnen. På nytt säger grodan: "Kyss mig, så blir jag en vacker prinsessa!"
Pojken trycker åter ner grodan i fickan och stegar vidare. Inte så långt från hemmet försöker grodan på nytt kravla sig upp ur fickan och trots pojkens försök att hålla fast den, hoppar grodan bestämt upp i famnen och gör tydligt anspråk på pojkens uppmärksamhet: "Lyssna! Om du kysser mig, förvandlas jag till en fantastiskt vacker prinsessa!"
Pojken svarar då grodan bestämt; Jag vill inte ha någon prinsessa! Jag vill ha en talande groda!
Världen, vår tids ideal, media och reklam, är ofta som den där grodan. Sådant tränger sig på utan att fråga. Gör anspråk på vår tid, energi och ekonomi. Trots våra försök att själva bestämma, tränger den sig på oss och ger oss det den vill ge, snarare än det vi vill ha. Den ger oss ett tajt schema, mängder med ”viktiga” saker att lägga pengar på varje månad, värderingar över vad som är betydelsefullt, en bild av vilka vi är och varför och om hur allt hänger ihop.
Men vem är egentligen chef? Vem är det som leder och vem är det som följer? Vem är det som tänker och vem är det som håller med? Vem talar och vem lyssnar? Vem ger besked och vem accepterar? Vi måste ta det liv vi vill ha, annars får vi det liv världen vill ge.
Min vän, den smarta telefonen, söker kontakt med mig varje dag och varje stund! Tyst viskar den till mig om att det var ett tag sedan jag kollade min Facebook, att det kanske hänt något spännande värt att läsa om på Aftonbladet eller att det viktiga mailet kanske anlänt. Via något obegripligt kommunikationssystem kallar den mig till möte natt som dag, tidig morgon som sen kväll. Ibland blir jag rädd att den är chef över mig, snarare än att den är ett verktyg till hjälp för livet jag vill leva.
I mötet med småbarnsföräldrar förvånar det mig att personer med god inkomst känner sig tvingade att ta ut föräldraersättning för ”minst sju” dagar i veckan för att över huvud taget kunna överleva en period hemma med sitt barn. Det låter på dem som om det sista nudelpaketet håller på att ta slut. Resonemanget anger kris om den ena BMW:n fick säljas. Men sist in först ut, borde inte gälla kategorin egna barn. Vad är det som smugit sig in i tanken om vad som är meningsfullt? Om vad pengarna ska användas till? Jag betvivlar inte den goda viljan och intentionen, men anar grodans anspråk.
Låt oss lära oss av pojken i historien. Han viste vad han ville och hade karaktären att välja det framför de lockelser som kom längs vägen.
Vi får inte låta livets tempo, mindre livsbejakande värderingar eller reklambranschens kommunikationskampanjer köra med oss. Vi måste ta tillbaka chefsrollen över våra liv. Det börjar med att vi stannar upp och tänker igenom vad vi verkligen vill, tycker och tror på. Ibland hjälper det att byta perspektiv. Vilka historier från livet vill jag berätta när jag hänger med mina sista dagars vänner på ålderdomshemmet?
Hur kan vi skapa den förändring vi önskar se?
En för åtminstone tanken enkel formel lyder - Dröm det, Planera det, Gör det!