Mot bakgrund av den senaste tidens avslöjanden, som nyligen fick Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet på fall, kan den som anstränger sig ana en gryende diskussion om skattepengarnas användning. Det är en sund och efterlängtad debatt i ett samhälle där skattemoralen varit lika god som skatterna varit höga.
"Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket" deklarerade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller förra seklet. Det är en sanning värd att erinra än i dag; varenda krona, vartenda öre som staten förfogar över, är en skattekrona och ett skatteöre som en enskild arbetat ihop och ålagts avstå ifrån till det allmänna. Det förpliktigar, eller borde förpliktiga den som satts att förvalta och prioritera.
Historien om Lugnet och excesserna har med rätta väckt stor indignation i folkhemmet. Det sticker i hela folksjälen att konsekvenserna inte blir mer kännbara (ja, hon förlorade visserligen sin roll som generaldirektör, men efter omplaceringen till näringsdepartementet kommer hon att behålla sin lön á 91 000 kronor och andra förmåner) för den som medvetet och i strid med de egna riktlinjerna demonstrerat sin totala avsaknad av anständighet vid brukande av andras pengar.
Sticker i ögonen gör också att andra verksamheter inom det offentliga, inte minst skolor och äldreboenden, i många fall går på knäna och tvingas vrida och vända på varenda krona med långtgående konsekvenser för samma skattebetalare som finansierar verksamheterna. Men det finns ytterligare en aspekt, den om det inte är dags att en gång för alla kritiskt ifrågasätta behovet av allehanda skattefinansierade verksamheter med tveksamt syfte. För i ärlighetens namn, vem tror att den svenska tillväxten har något att göra med Tillväxtverkets återkommande tillväxtplaner?
Diskussionen bör dock inte sluta här, som den brukar göra när indignationen lagt sig och föraktet för etablissemanget cementerats ytterligare en nivå. Istället bör den senaste tidens avslöjanden, som sannolikt kommer att följas av ytterligare några till, leda till en nyktrare syn på den osunda och naiva föreställningen om att det skulle råda någon diametral skillnad mellan offentliganställdas och privatanställdas moraliska kompass.
För nej, offentliganställda vill inte per automatik alltid göra rätt för andra bara för att de sökt sig till den offentliga sektorn, precis som privatanställda inte per automatik vill avstå från att göra rätt för andra bara för att de sökt sig till den privata. Alla människor ska ifrågasättas eftersom alla människor har ett egenintresse som mer eller mindre medvetet styr deras beslut. Det betyder inte att man behöver försvara förekomsten av egenintresse. Däremot betyder det att man måste erkänna det. Att den offentliga sektorn inte är konkurrensutsatt borde resultera i att den granskas oftare och mer ingående än den privata.
Skattefrågor har en tendens att engagera människor oavsett politisk hemvist. Det skattefinansierade välfärdssystemet vilar på människors vilja att betala och deras tilltro till att pengarna de avstår används på ett ändamålsenligt vis. Utan människors vilja och tilltro kommer systemet att krackelera under den egna tyngden.