Albert Einstein lär ha sagt att "Världen är alldeles för farlig att leva i, men inte på grund av de människor som gör det onda, utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det". Frågan är hur länge det dröjer innan någon vågar träda fram och säga det uppenbara; vi hade fel, vi tar vårt ansvar nu eftersom vi varit oförmögna att ta det då.
Just nu, när ytterligare en ung kvinna fått sätta livet till för att hon valt ett liv i strid med sin familjs önskan, höjs åter några modiga röster för krafttag mot det hedersrelaterade våldet. Dessvärre är det samma röster som brukar höras, dessbättre röster som ännu ingen lyckats tysta. Men det räcker inte.
Att hedersvåld förekommer i Sverige är ingen nyhet. Det går alltså inte att hävda att man inget vetat och därmed inget kunnat göra. Hedersvåldet handlar om kontroll, och om förlusten av densamma. Från samhällets sida bör det inte råda någon som helst tvekan om vems kontroll man bör värna.
Men det råder tvekan. Tvekan hemmahörande i relativiseringens illvilliga famn. Tvekan kring om det verkligen är rätt att göra anspråk på att förstå sådant som ter sig ofattbart. Men man behöver inte förstå eftersom det inte finns något att förstå. Lika rättigheter för alla som lever i Sverige, oavsett ursprung, religion eller kultur, måste vara en undantagslös självklarhet. Det är det vi måste förstå - och agera utifrån.
I dag saknas en särskild paragraf rörande hedersbrott i brottsbalken. Många brottmålsadvokater har efterlyst en särskild reglering som tar sikte på hedersproblematikens särskilda karaktär.
Det är nämligen en väsentlig skillnad mellan hedersrelaterat våld och våld som förekommer i nära relationer. När en svensk man slår sin fru gör han det i strid med kulturen i Sverige. När en man slår sin fru utifrån en hederskontext är det istället helt i enlighet med mannens kultur. Där har vi en väsentlig skillnad. I Sverige är kvinnomisshandeln en högst privat och oftast dold omständighet, knappast med stöd från utomstående. I hederskulturerna utövas våld och hot kollektivt och där är det norm och inte undantag att hela familjen, inte sällan också i hemlandet, involveras i processen. Där har vi ytterligare en väsentlig skillnad.
Att det finns skillnader innebär inte att insatser för att beivra bägge brottsformerna inte kan löpa parallellt. Det innebär inte att ett slags våld är bättre eller sämre än något annat, bara att våld är våld och att man måste våga se särarten i varje enskild företeelse för att effektivast komma åt dess rot.
Självklarheter kan tyckas, men hur kan det då ha blivit såhär?
Den senaste tidens hetsjakt dirigerad av bland andra Aftonbladets ledar- och kulturredaktion illustrerar väl en del av svaret. Den som lyft hedersproblematiken har länge beskyllts för att fiska i grumligt vatten, att gå de främlingsfientligas ärenden, eller som det nu så modernt heter, att dela Anders Behring Breiviks världsbild.
Hur länge kommer de som inte fiskar, inte döljer något och inte delar Breiviks världsbild att orka stå upp? Förhoppningsvis tillräckligt länge, eller i vart fall så länge som den tysta massan är större än de som vågar se.