Några blev kanske överraskade på valnatten när Sverigedemokraterna tog sig in i Västerviks kommunfullmäktige. Det blev inte jag. Inte det minsta. Sedan invalet har Västerviksborna och kommunfullmäktigeledamöterna fått lära känna Bo Karlsson, SD:s gruppledare i fullmäktige, som en välformulerad kollega och en som inte räds talarstolen till skillnad mot många av sina kollegor i andra partier.
I måndags dundrade kommunfullmäktige igång med ett kontroversiellt ämne på agendan, nämligen Sverigedemokraternas motion om minskad flyktingmottagande i kommunen.
Jag har aldrig hittills sett maken till känslostorm i denna annars så tysta församling, som jag såg i måndags. Det hettade till ordentligt. Att Sverigedemokraterna har en annan syn än de andra partierna på mångkultur och nationen är mer än välkänt sedan tidigare.
Större delen av debatten handlade inte om förslagen till beslut utan om det som skrevs i motiveringen. Politikerna talade om människokärlek och om de övriga partiernas syn på mångkultur. Inte alla kunde hålla sig ifrån att utöver ett principiellt motstånd mot SD också föra in debatten på de mest underliga sidospår. Den annars så saklige Olof Nimhed från VDM avslutade sitt anförande med att berätta att han och SD:s Bo Karlsson varit på pizzeria ihop. Konstaterade att det minsann gick bra för Karlsson och fortsatte: "Italienare och pizza är okej, men vad är det som inte är okej?". Akko Karlsson från Miljöpartiet höll sig visserligen över bottennivån, men drämde till med att uppehålla sig kring svensk vapenexport under en stor del av sitt anförande. Som om det hade något direkt med sakfrågan att göra.
De verkliga bottennappen i diskussionen stod två moderater för. Jonas Törngård talade om sitt Vallonblod och sade "Om SD hade haft någon makt i början av 1600-talet, då tror jag nog inte att många av oss skulle suttit här". Välkommen till snillen spekulerar, vad är det för argumentation om en motion som handlar om flyktingmottagande anno 2012. Efter detta intog Mary Lundbäck talarstolen. Känslosamt startade hon. Men föll i Hitlergropen när hon fortsatte: "Jag tänker - Hitler lever, så han kommer tillbaka, ska det bli ett blodbad?"
Att hålla sig med denna typ av argumentation är att inte ta debatten på allvar. Det är den högsta beslutande församlingen i vår kommun vi talar om. Det är ingen privat diskussionsklubb som enbart ses för sitt eget höga nöjes skull.
Det finns givetvis en rikspolitisk kontext i vilken denna diskussion förs. I sin iver att markera mot SD har regeringen valt att inleda ett samarbete med Miljöpartiet i fråga om invandrings- och flyktingpolitiken vilket gjort det svenska regelverket generösare. Osäkerheten inför att ta en seriös debatt mot SD gör att många i stället demoniserar partiets sakpolitiska ståndpunkter, dess valda och dess väljare. Vi såg det i valrörelsen och vi ser det alltjämt.
I andra politiska frågor finns det mellan och inom partierna gråskalor i ståndpunkterna. Det kan gälla skolpolitik, skattepolitik, arbetsmarknadspolitik. När det gäller svensk invandrings- och flyktingpolitik gäller två ståndpunkter, då är gråskalan ingen skala utan enbart motpoler. Det är SD på ena sidan, de andra på den andra. Det finns ett sätt att vara generös på. Punkt. Så kan det väl omöjligt vara?
Jag tror att denna strategi och detta tankesätt är helt fel, såvida de andra partierna inte har en agenda som innebär att de egentligen vill se ett växande SD. Det går inte att ropa "Hitler lever" när en sverigedemokrat äntrar en talarstol och ifrågasätter den förda politiken. Det är varken sakligt eller seriöst.
Det är bara för dåligt när folkvalda inte klarar av att diskutera sakfrågor utan faller in i ett ovärdigt och allt för fluffigt och floskelrikt argumentationssätt. Saklighet måste gälla - också i svåra frågor. Snälla, till nästa gång när flykting- och invandrardiskussionen drar igång i fullmäktige, lämna vapenexporten, pizzan, vallonerna och Hitler hemma.