Ibland är det skönt att slippa ta ställning

Västervik2012-03-02 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Två personer har dominerat det svenska nyhetsflödet de senaste veckorna. Författaren Björn Ranelid och nyfödda prinsessan Estelle. Ranelids framträdande, och delseger, i melodifestivalen delade svenska folket i två läger. Från schlagerelitens sida var man förfärade och menade att Ranelids bidrag i det närmaste var ett sabotage mot både festivalen och genren. Någon uttalade till och med att Ranelid hade förvandlat melodifestivalen till ett kommersiellt jippo. Några av oss funderade då i våra stilla sinnen över vad den månde ha varit dessförinnan.

Den andra gruppen höjde Ranelid till skyarna. Inte för att de verkade tycka att låten var särskilt bra, utan snarare utifrån något slags märklig skadeglädje. Där fick dom. Frågan är vilka det är man är skadeglad mot. Schlageretablissemanget? De övriga artisterna? Den övriga publiken? Själv misstänker jag att reaktionerna bottnar i en slags allmän uppgivenhet över musikbranschens utslätning och likriktning, där Idolstöpta artister produceras på löpande band av en industri som inte längre vågar ta några risker.

Att hylla ett antibidrag som Ranelids utifrån denna typ av missnöje känns emellertid lika småskuret och missunnsamt som branschens bitterhet över att någon som inte passade in i deras färdiga mallar klev in och stal showen. Den enda vinnaren är Ranelid själv, en av få representanter för den så kallade finkulturen som verkligen begripit sig på de mekanismer som driver dagens ytliga kändiskult och förstått att slå mynt av dem. Karln är ett PR-mässigt geni.

Huruvida prinsessan Estelle blir en vinnare får framtiden utvisa. Från det missunnsamma republikanska lägret gnisslas givetvis att hon är det och på vår bekostnad. De allra flesta tycks emellertid ha dragits med i den rojalistiska yran. Konditorierna gick på högvarv sedan efterfrågan på prinsesstårtor skjutit i höjden. Till och med annars föga rojalistiska personer gladdes med familjen på Haga.

Glädjen varade ett dygn. Sedan aviserade kungahuset vad flickebarnet skulle heta. Hakor föll mot golvet. Halvätna prinsesstårtor ställdes tillbaka i kylen. Vad var det de sa? Estelle? Vad är det för ett namn! Mest av alla rasade populärhistorikern Herman Lindqvist, kronprinsessans privatlärare och förtrogne och en av landets mest namnkunniga rojalister. Skummande av ursinne uttalade han sig i vartenda medium han kunde, innan han besinnade sig och bad om ursäkt. På vägen hann han emellertid förolämpa också drottningen, eftersom han inte bara ondgjorde sig över att den nyföddas namn inte var kungliga, de var fula också! Inkluderat namnet Silvia efter mormor.

Å ena sidan kan det tyckas märkligt att kungligheterna undergräver sin egen legitimitet genom att göra sig alltför folkliga och bortse från de traditioner som ger monarkin som institution existensberättigande. Å andra sidan är det märkligt att rojalister som Lindqvist ytterligare bidrar till att undergräva denna legitimitet genom att ifrågasätta de upphöjdas omdöme.

Som tonåring betonade jag alltid vikten av att ta ställning i varje enskild sakfråga. I dag har jag dessbättre vuxit ifrån detta. Det finns helt enkelt debatter som är alltför dumma för att involvera sig i överhuvudtaget.

Läs mer om