Den demokratiska socialismen i Sverige var en gång inspirerad av den odemokratiska socialismen i öst.
Socialdemokraterna har alltid tagit avstånd från diktatur. Men under 70-talet uppfattades delar av socialismen som önskvärd bara de kunde införas inom ramen för den formella demokratin. Sovjetunionens fall berövade Socialdemokraterna en ideologisk inspirationskälla.
Analyserna av Socialdemokraternas sammanklappning handlar ofta om Håkan Juholts person och falangstrider.
Men en viktig förklaring som sällan diskuteras är att Socialdemokraterna rörde sig långt vänsterut under 60- och 70-talen.
Kommunismen var på frammarsch och demokratin hårt trängd. Större delen av Asien, Latinamerika, Afrika, Europa och arabvärlden var kommunistisk eller socialistisk och stod mer eller mindre under Sovjetunionens inflytande. Kommunismens inneboende brister hade ännu inte blivit tydliga. Till och med CIA gjorde analysen att planekonomin kunde mäta sig med kapitalismen i att producera välstånd.
Okunskap och naivitet utnyttjades skickligt av kommunistregimerna. Tusentals svenska delegationer kom åter från Sovjet, DDR, Kina, Vietnam, Albanien, Kuba, Tanzania och Nicaragua, stjärnögda och imponerade. Framför allt DDR var resmål för svenska socialdemokrater. DDR:s "femmiljonersprogram" för bostadsproduktion inspirerade vårt "miljonprogram".
Det föreföll alltså finnas ett alternativ till marknadsekonomin som fungerade hyggligt men som hade en skönhetsfläck - frånvaron av demokrati. Många ledande socialdemokrater hade låtit sig luras att kommunismen innebar jämlikhet, frånvaro av arbetslöshet (i min samhällskunskapsbok från 70-talet stod att det inte fanns några drogproblem i Sovjet...) och god offentlig service. I dag är det svårt att tro. Men programtexter, tal och debattartiklar från den tiden ger en närmast svindlande känsla. Det rådde ett totalt annat samhällsklimat.
Den vänsterradikala tidsandan präglade mycket av Socialdemokraternas politik under sent 60-, 70- och 80-talen. Avståndstagande från EG, hårt förtryck av fria media på eterområdet, nedmontering av skolan, marginalskatter över 100 procent, löntagarfonder, fientlighet mot de baltiska staternas frihetskrav, oresonligt hat mot USA och Israel, generalparagrafer med omvänd bevisföring, fackliga privilegier och öppet maktmissbruk, en total sammanblandning mellan det socialdemokratiska partiet, LO och statsmakt, kommuner, landsting, etermedia och akademi. Listan kan göras lång på hur socialdemokraterna fjärmade Sverige från den demokratiska rättsstatens ideal.
Allt detta gick att göra tack vare föreställningen om att rättsstatens och den liberala demokratins krav inte är riktigt nödvändiga och ibland till och med står i motsatsställning till ett gott samhälle. Visst hyllades demokratin. Men det var en demokrati byggd på oinskränkt och omedelbar makt för riksdagsmajoriteten. Minoritetsskydd och maktdelning hade effektivt rensats bort i 1974 års regeringsform.
Men i slutet av 80-talet kollapsade Sovjetunionen och med den föreställningen om ett fungerande alternativ till marknadsekonomin. Den totala nöden, miljökatastroferna, förtrycket och misären avslöjades. En av hörnstenarna i Socialdemokraternas ideologi - att de står för en "förnuftig medelväg" mellan två likvärdiga men bristfälliga system - försvann.
Nu, drygt 20 år senare, ser vi resultatet i Socialdemokraternas ideologiska förvirring. Det problemet är större än till och med Håkan Juholt.