Olika länders politiska liv har sina respektive intressanta egenheter. Om man för ett ögonblick tillåts vara fördomsfull kan man konstatera att det som gör exempelvis fransk och italiensk politik intressant är de ständiga kvinnoaffärerna, och det som gör brittisk politik intressant är den mångfald av excentriska parlamentsledamöter som kan tillåta sig vara bra mycket galnare än vad en hunsad svensk riksdagsledamot någonsin skulle våga vara.
På samma sätt har varje land sina egna känsliga punkter, där man utan någon som helst ansträngning kan röra upp en storm i ett vattenglas. I USA är exempelvis allt som kan uppfattas som en utmaning av den nationella stoltheten synnerligen känsligt. På så vis kan det till exempel bli en stor politisk tvistefråga huruvida "french fries" bör kallas "freedom fries".
I Sverige blåser stormen i vattenglaset upp varje gång någon så mycket som petar på den så kallade "svenska modellen" (som, beroende på sammanhanget, kan betyda de mest mångskiftande saker). Den senaste stormen handlar om avdragsrätt för gåvor till välgörenhet.
När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 kunde man konstatera att Sverige var ett av mycket få utvecklade länder där man inte kunde dra av gåvor till välgörenhet på skatten.
Framför allt Kristdemokraterna påbörjade då en kampanj för att åstadkomma avdragsrätt för ideella gåvor. Trots att inget av allianspartierna direkt var emot reformen så var entusiasmen milt uttryckt sval.
Det blev liksom helt enkelt inte särskilt mycket av det. Tills nu. Från och med i övermorgon så får privatpersoner göra avdrag om 1500 kronor per år för gåvor till vissa välgörenhetsorganisationer.
Att Sverige så länge har saknat avdragsrätt för gåvor är naturligtvis ingen slump. Det finns en grundmurad uppfattning av att social välfärd är något som ska tillhandahållas av staten och att privat välgörenhet närmas per automatik är något suspekt.
Tankarna går till statare som står med mössan i handen på brukspatronens farstu och Karl-Bertil Jonsson.
Och reformen som träder i kraft vid årsskiftet har redan dömts ut som ett obehaglig ideologiskt systemskifte, av bland andra Fredrik Virtanen i en ledarkrönika i Aftonbladet (9/12).
Men han och många andra misslyckas med att begripa att frivillig medmänsklighet är bättre än tvingad medmänsklighet via skattsedeln. Just det som de tycker är otäckt är i själva verket något att eftersträva. Varför är det dåligt om den statliga välfärden blir ett komplement till frivillig välgörenhet?
Inte för att vi är där än. För märkligast av allt är att så många hetsar upp sig över en så futtig reform. 1 500 kronor i skatteavdrag motsvarar blott gåvor för 6 000 kronor om året, dessutom bara till organisationer som Skatteverket har godkänt.
Kom tillbaka när skatteavdraget blir obegränsat. Då talar vi om ett verkligt systemskifte - men inte till det sämre utan till det bättre. Då kan välfärden verkligen vridas ur händerna på staten och sättas i händerna på medborgarna.
Till dess är alltihop bara en storm i ett vattenglas.