En väninna till mig som är några och tjugo skrev nyligen en statusuppdatering på Facebook. Hon hade precis sett filmen "Hotell Rwanda" och var helt chockerad över vad hon hade fått bevittna. Det var första gången hon överhuvudtaget hörde talas om det hårresande folkmordet 1994. I statusuppdateringen ställde hon den högst relevanta frågan "Varför var det ingen som berättade om detta i skolan?".
Den svenska skolan är usel på att undervisa i nutidshistoria. För de flesta svenska skolelever verkar det som att historien tog slut 1945. Det gäller dessvärre också när man kommer upp på universitetsnivå. Efter andra världskrigets slut blir det tunt, mycket tunt.
Jag har länge frågat mig vad detta beror på. En hypotes är att de historiska motsättningarna efter andra världskriget alltjämt är politiskt sprängstoff. Alla är idag överens om att nazismen och fascismen var farliga och människofientliga ideologier som störtade mänskligheten i fördärvet.
Det är inte kontroversiellt att redogöra för nazismens illgärningar. Snarare är det påbjudet för att de övriga ideologierna ska ha en gemensam fiende att definiera sig emot.
Att redogöra för socialismens illgärningar är emellertid alltjämt kontroversiellt. När statliga Forum för levande historias verksamhet skulle utvidgas till att också omfatta information om kommunismens brott mot mänskligheten ryckte en lång rad historiker ut och protesterade, under förevändningen att det var fel att staten berättade historien. Förvisso en relevant invändning, men den restes inte när det bara var nazismens illgärningar som redogjordes för.
I Sverige är det fortfarande hemligstämplat vilka svenskar som samarbetade med den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi. Det är inte alltför långsökt att tro att hemligstämpel skyddar personer på framskjutna positioner i det svenska samhället som skulle riskerar att åsamkas skada om det blev känt att de samarbetat med den ökända kommunistiska åsiktspolisen.
I riksdagen sitter ett parti vars samarbete med de kommunistiska partierna i öst var långtgående och omvittnat. Inom den svenska socialdemokratin, som satt nästan oavbrutet i regeringsställning under DDR-eran, finns ett stort antal personer som uttalade sig positivt eller ursäktande om den östtyska diktaturen, personer som sedan inte behövt göra avbön. Det finns med andra ord ett stort antal personer som har alltför mycket att förlora för att de socialistiska diktaturernas brott skall belysas på samma sätt som nazismens och fascismens.
Eftersom efterkrigshistorien fram till Sovjetunionens fall huvudsakligen är historien om spänningarna mellan de marknadsekonomiska demokratierna i väst och de socialistiska diktaturerna i öst, riskerar undervisningen om historien efter 1945 att fortsätta vara satt på undantag fram tills att kommunistapologeterna försvunnit från den offentliga scenen.
Konsekvensen är att en hel generation får sina kunskaper om de senaste sex decennierna via Hollywood.