Jag fick nyligen ett brev, som berörde mig ganska illa. Det var undertecknat “Familjen Svensson (fingerat namn)”, inte Bernt eller Ulla Svensson utan “Familjen Svensson”. Jag såg en bild framför mig hur de satt runt middagsbordet och diskuterade, barnen såväl som föräldrarna djupt engagerade i brevets innehåll. Det gällde naturligtvis Slottsholmen. Jag har förstått att det är ett mycket vanligt samtalsämne i Västervik i dessa dagar. Brevet var skrivet i all välmening, men det som berörde mig illa var följande formulering: ”Folk tror att rika Ulvaeus vill visa sin makt och trycka ner ’vanligt’ folk med sin rikedom.”
Det har varit en lång och seg process med att få en detaljplan över Slottsholmen till stånd. Det är så vi alla i god demokratisk ordning valt att det ska gå till i Sverige. Alla ska få komma till tals, speciellt när det gäller en så känslig plats som denna. Även om jag har varit frustrerad över trögheten ibland, så är jag nu glad att allt har gått till enligt spelets regler.
Det finns nämligen en utbredd föreställning om att jag, som medlem i ABBA, alltid får åka i gräddfil. Visst är det sant att det är så ibland, men jag råkar lika ofta ut för motsatsen. Människor jag möter och som är i allmänhetens tjänst, de som jobbar inom kommun, län och stat, är nästan utan undantag mycket noga med att se till att de inte senare skulle kunna komma att anklagas för att ha givit mig företräde. Så någon gräddfil blir det inte tal om. I det här fallet känns det snarare som om jag gång på gång har blivit placerad sist i kön.
Det är sant att Slottsholmen just nu väldigt mycket förknippas med min person och många tycker det är problematiskt. Jag har full förståelse, men det är dessvärre inte något jag kan göra mycket åt. Det är dock min fasta förvissning att när huset väl står där och lever sitt eget liv medan min aska för länge sedan är utströdd i Nämndöfjärden, ja, då kommer namnet Slottsholmen att finnas i allas medvetande medan namnen på dem som en gång hjälpte till att resa byggnaden fallit i glömska.
Det går inte att skriva låtar, som alla gillar. Det finns låtar som väldigt många älskar, men som en mindre grupp hatar. Säkert har Benny Andersson och jag skrivit en och annan sån. Det blir så när man skriver ur hjärtat. Slottsholmen är en hjärtesak för mig och jag drivs av visionen att platsen ska få den betydelse och det uttryck jag tycker den förtjänar. Det är därför brevet som kom idag fick mig att tappa fotfästet för en stund. Efter några samtal med Västervikare jag litar på och som har örat mot marken, har tillförsikten någorlunda kommit tillbaka.
Nu ska vi löpa linan ut. Mark- och miljödomstolen nästa! Och sedan mark- och miljööverdomstolen? Och Europadomstolen? Sista instansen är väl Gud och han är definitivt inte välvilligt inställd till mig.