Det är min första sommar i Västervik. Innan har jag bara varit här två korta, kyliga decemberveckor. Men trots mina få erfarenheter av staden har jag förstått att Västervik är bra på sina traditioner. Det syns inte minst denna vecka när Visfestivalen drar igång för 52:a året i rad. Kanalsimmet i Gränsö kanal är en annan långvarig tradition. På onsdagen firade loppet 35 år. Mina kollegor har skrivit om tävlingen flera år i rad. Och det ville jag också göra. Men när man bara har en sommar på sig tänkte jag att det var bäst att dyka i och uppleva loppet själv. Självklart skulle hatten visa var jag kom ifrån, lördagens tidning omsorgsfullt vikt till formen av en båt. Loggan av Västervikstidningen perfekt placerad på vänster segel. Sprayad flera varv i hårspray för att klara eventuella vattenstänk.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en badkruka. Den sannaste klychan av dem alla är: man ångrar aldrig ett dopp. Jag tänker på det varje gång jag sänker ner min kropp i vattnet. Varje gång tänker jag också: man tänker så bra när man simmar. Författaren Haruki Murakami skrev en bok om vad han pratar om när han pratar om löpning. Det här handlar om vad jag tänker på när jag simmar kanalsimmet i Gränsö kanal.

När jag, nästan sist av alla hoppar ner i kanalen vid start, ser jag Elsa från Frost passera, flytandes på en uppblåsbar ring. Vid hennes sida simmar snögubben Olof. Längre fram i kanalen ser jag prinsesstårtor, fotbollsplaner, en sushitallrik och ett bi. Simmarna i kanalen och deras hattkreationer visar något mer än imponerande fantasi och pysselflinka fingrar. Vissa huvudbonader gör kanalen till ett nytt Almedalen - en arena för politik och åsikter. Runt om mig guppar modeller av Slottsholmen, skyltar om Donald Trump och ett miniplakat med texten "Ät svenskt" framför en äng med betande kossor.

Artikelbild

| Dagens vinnare! Det simmande biet kammade hem priset för bästa huvudbonad.

Jag njuter av att delta i en tävling där den fysiska prestationen inte kommenteras, det är inget startskott som får människor att kasta sig fram i crawl, det är inget målsnöre att vara först över. Det här är en tävling i finast hatt, eller för den som vill, en möjlighet att genom en hatt göra sin åsikt hörd.

Jag närmar mig mål. Jag ser familjer simma in till måltrappan ihop, alla med likadana hattar. Det är min mormor jag tänker på nu. Hur hennes simvanor är nedärvda till först min mamma, sedan till mig. Hur simning kan gå i generationer. Man ångrar aldrig ett dopp.