Jäklar också! Het försommardag i Stockholm. Hans Stråberg har tagit bilen från villan i Djursholm till kontoret på Blasieholmsgatan strax bakom Grand Hotel. Parkerat bilen i det underjordiska garaget och upptäckt att han saknar sina nycklar. Känt efter, letat, men inte hittat dem.

– Jag måste ha glömt dom hemma. Det är första gången, det blir lite besvärligt. Men välkommen, nu är vi här, säger han när en sekreterare öppnar och strax efteråt lånar ut ett par extranycklar.

Som styrelseproffs i Wallenbergsfären är Hans Stråberg en av svenskt näringslivs tyngsta makthavare. Efter nio år som VD i Electrolux är han i dag ordförande i Atlas Copco, vice ordförande i Stora Enso och ledamot i Investors styrelse. Bland annat. Förra året korades han till Sveriges främsta styrelseordförande.

Artikelbild

Stockholm. Hans Stråberg bor och arbetar sedan många år i Stockholm. Men familjen tillbringar en del av somrarna i Västervik, där han växte upp.

Samtidigt är han en ganska anonym makthavare, inte alls så exponerad som under VD-tiden. Tillsammans tar uppdragen ungefär lika mycket tid som ett VD-jobb, det vill säga gott och väl en heltid, men nu kan han styra tiden på ett annat sätt än tidigare.

– Nu kan jag gå ut med vår labrador en förmiddag. Det är faktiskt ganska skönt.

Hans Stråberg växte upp på gården Stenbrovad i Skedshult utanför Västervik. Föräldrarna var lantbrukare. Hans och hans två bröder fick hjälpa till på gården, men föräldrarna var noga med att läxorna alltid skulle bli klara först. Framför allt pappan hade själv närt drömmar om att läsa vidare.

– Pappa och mamma var födda på 1910-talet och när de var unga var det långt ifrån alla som fick den chansen. Båda ville ge oss bröder möjlighet att utbilda oss vidare.

Artikelbild

Lade ner. Hans Stråbergs svåraste beslut var att lägga ned fabriken i Västervik. 500 anställda blev av med jobben. "Det blev den sista dammsugarfabriken vi hade i Västeuropa", säger han.

Det tekniska intresset fanns där från början. Hans beskriver sig själv som nyfiken och "rätt händig". Mer än en gång undrade hans mamma varför han prompt skulle plocka isär olika prylar. . . det var väl onödigt, när de redan fungerade.

I tonåren byggde han, brorsorna och några kompisar så kallade beach-buggies (ombyggda, öppna VW-bilar). Mekade, byggde om och körde runt på de små grusvägarna runt gården.

Artikelbild

Civilingenjör. "Jag kan inte lösa några integraler här och nu. Det ingenjörsutbildningen framför allt ger är en bra grund för att angripa problem. Det är ett tankesätt", säger Hans Stråberg.

– Vi var väl 15–16 år, bor man på landet kan man göra det... En gång var faktiskt Teknikens värld nere och gjorde ett reportage om oss. Jag tror det var 1973, det var kul.

Efter teknisk linje på gymnasiet, där Hans och blivande hustrun Elisabeth blev ett par, blev det civilingenjörsutbildning på Chalmers i Göteborg. På somrarna dessutom utbildning till reservofficer i Halmstad – "en utmärkt ledarutbildning". Efter Chalmers väntade knappt två år som assistent till Sveriges tekniska attaché i Washington.

Artikelbild

Optimist. "Jag tror inte alls på dem som säger att Sverige håller på att avindustrialiseras, säger Hans Stråberg.

– Jag tror att man varken kan eller ska planera sitt liv, mycket beror på tillfälligheter. Jag hade en kompis som fått jobb där borta och som rekommenderade mig. När jag slutade rekommenderade jag i min tur en annan kompis. . .

– Det var otroligt stimulerande. Vi hade en slogan om att 99,9 procent av all forskning sker utanför Sverige, och så är det ju. Jag lärde mig språk, fick många sociala kontakter och ökade min kunskap om både kultur och teknik.

Artikelbild

Ta chansen. Hans Stråberg tror inte på karriärplanering. "För det första blir du besviken om du inte lyckas, för det andra tar du inte de chanser som dyker upp längs vägen", säger han.

Hemma i Sverige igen var det goda tider för ingenjörer. Hans Stråberg var på 13 anställningsintervjuer, kunde välja och vraka mellan olika företag och fastnade till sist för Electrolux. På den tiden en framgångssaga med den dynamiske och kände före detta vd-n Hans Werthén som ordförande.

Det blev starten på en lång karriär där Stråberg bland annat var chef för fabriken i Västervik (92–95), hög chef i USA (95–98), vice VD och därefter koncernchef mellan 2002–2010.

– Jobbet i Västervik var det enda jag tackade ja till utan att först fråga min fru. Det var ett stort misstag, som jag inte gjort om. Vi hade en liten dotter och Elisabeth ville inte rycka upp henne och flytta från Stockholm. Jag fick pendla i tre år, säger Hans Stråberg som satte sig i bilen vid fyratiden på måndagsmorgnarna för att hinna ner till första mötet i Västervik i tid.

Företagsklimatet i Electrolux beskriver han som både krävande och stimulerande. Framåtanda inte bara uppmuntrades, det var något som förutsattes. På ett nytt jobb var det vanligt att man redan från början sade att man ville vidare och göra något annat några år senare.

– Jag hade aldrig någon utstakad plan. Men efter ett tag såg man att chefens jobb inte var så märkvärdigt och att man kunde göra det lika bra själv. . . På Electrolux sökte jag aldrig ett jobb, men var alltid tydligt med att jag ville utvecklas och göra nya saker.

Varför gick just du så långt?

– Svårt att säga. . . Men det är väl en kombination av olika saker. Jag har jobbat mycket, gjort det lilla extra och levererat. Jag har hög energinivå, har faktiskt svårt att sitta still. Sen ska man inte underskatta tur och tillfälligheter. Jag hade inte blivit VD, i vart fall inte just då, om inte Ericsson haft stora problem och min företrädare Michael Treschow blivit tvungen att ta över det bolaget. Det gäller att ta de erbjudanden man får.

När tidningen Chef gjorde ett "chefstest" beskrevs Hans Stråberg som en ganska vanlig kille; omtyckt internt, tydlig, bra på att ta folk, öppen, korrekt och prestigelös. Schysst, men också en chef med hårda nypor.

Under sina år som VD halverade Stråberg personalstyrkan, lade ned 35 fabriker och startade åtta nya – en tydlig bild av globalisering där industrin flyttar till de länder där kostnaderna är lägst. En av de nedlagda fabrikerna låg i hemstaden Västervik.

– Det var mitt svåraste beslut nånsin i jobbet. Det var lite jobbigt i några år efteråt att gå på stan i Västervik, minns Hans Stråberg.

Electrolux var Västerviks helt dominerande industri. 500 personer blev av med jobbet när produktionen flyttades till Ungern.

– Det blev många sömnlösa nätter. Vi räknade och räknade, men kom hela tiden fram till att beslutet var oundvikligt. I den globala konkurrensen var kostnaderna alldeles för höga i Sverige. Sen är jag den första att beklaga att människor kom i kläm i nedläggningen.

När Hans Stråberg lämnade VD-stolen 2010 var han ovanligt ung för att inte längre ha ett operativt chefsuppdrag. Men det var ett medvetet val och i dag uppskattar han den friare rollen som ordförande och styrelseledamot. Kombinationen av uppdrag i stora multinationella industrijättar och arbete i mindre bolag där han är delägare, är också stimulerande.

– Det var också en förmån att kunna lämna när jag själv ville det, det är blir allt vanligare att VD:ar inte kan göra det. Nu vill jag fortsätta jobba så länge hälsan håller och jag känner att jag kan bidra.

– 60 är ingen ålder på en häst, säger Hans Stråberg och skrattar.