På en hög med madrasser i ena hörnet av rummet ligger Elianoor, 11, Talia, 9, Yousef, 8 och Muhamed, 6, med läxböckerna uppslagna framför sig. Lillasyster Lunetta, fyra månader, har feber och vaggas till sömns i pappa Bilals famn.
En naken glödlampa lyser upp rummet, och det är svårt att föreställa sig hur det ens går att ordna sovplatser åt nio personer härinne. Förutom Bilal, Ghsoon och deras fem barn bor även farmor Mona, 64, och Bilals kusin här.
– Barnen sover på golvet, och så delar vi andra på sofforna. Min kusin sover i köket, berättar Bilal.
Hans ögon är trötta, och rösten uppgiven. Med hjälp av en farbror som sedan tidigare bor i Västervik, Ahmad Subeh, har han och hustrun sökt med ljus och lykta efter en egen bostad – utan att lyckas. Ingen vill hyra ut åt en familj som bara lever på etableringsstöd. Samtidigt är det nästintill omöjligt att komma in i det svenska systemet och få ett jobb om man inte deltagit i det så kallade etableringsprogrammet – som man sedan i april 2015 inte får delta i om man inte har någon bostad. Ett moment 22, med andra ord.
– Vi har ringt runt till alla, men de säger nej. Det är hemskt. Samhället tar inget ansvar, de bollas runt mellan myndigheterna. Och det här inte bara deras problem, det är många familjer som befinner sig i samma situation, säger Ahmad Subeh.
För familjen Sobh, som bott i Gunnebo sedan april, börjar situationen bli ohållbar.
– Det är jättetrångt. En sjuksköterska sa att det är dåligt för en nyfödd, om någon blir sjuk så smittas alla, berättar Bilal.
När Lunetta skriker på nätterna blir det svårt för alla att sova. Syskonen, som går i Gunnebo skola, är ofta trötta på morgnarna. De kan inte ta hem kompisar, och frågar sina föräldrar varför de inte kan flytta till en egen lägenhet.
– Det är svårt att svara dem. Vi flydde kriget i Syrien för att vi inte hade någon trygghet där. Men vi har samma känsla av otrygghet här, säger Bilal.
Familjen bodde tidigare på ett asylboende i Vänersborg, men sökte sig till Gunnebo delvis för att de fått höra att det var lättare att få boende här. Den förre ägaren av det största fastighetsbeståndet i Gunnebo accepterade hyresgäster som enbart hade etableringsstöd. Men den nye ägaren säger nej – trots att det finns lägenheter att hyra ut.
– Vi har föreslagit för ägaren att någon släkting som har ett jobb skulle vara borgensman men de tackade nej till förslaget, säger Ahmad Subeh.
Det kommunala bostadsbolaget prioriterar hyresgäster som har jobb.
– Vi vet inte varför vi inte får någon lägenhet. Är de rädda för att hyra ut till oss? Handlar det om fördomar, frågar sig Bilal.
Både Bilal och hustrun Ghsoon är högutbildade. Bilal jobbade som revisor i Syrien, medan Ghsoon var anställd på en bank. Nu önskar de inget annat än att komma in i det svenska samhället, få bostad, lära sig svenska och jobba. Men deras liv har satts på paus.
– Det här är ett samhällsproblem. Politikerna måste göra något, säger Ahmad Subeh.