Vi har ju en stor skärgård, öar som förr i tiden var betydligt mer befolkade än idag. Här bodde fiskare och skärgårdsbönder, en och annan skeppare. Och så lotsar och fyrvaktare. Numera är fyrarna avbemannade sedan länge och lotsstationerna på öarna nedlagda. En historisk epok är borta. Men människorna finns kvar, lots- och fyrvaktarsläkterna.

I Tjust skärgård har vi haft två lotsstationer, på Stedsholmen och på Idö. På Örö i Misterhults skärgård fanns också lotsstation. Om det funnits fler under historisk tid vet jag inte, men i så fall kan säkert någon av er uppmärksamma läsare berätta om det.

Bemannade fyrar har vi haft på Storkläppen och Spårö. Har det funnits fler?

Kanske funderar du inte så mycket på lotsar och fyrar om du inte seglar på haven. Men det här är människor som ibland kunnat betyda skillnaden mellan liv och död för sjöfarare.

Lotsarna här i trakten var bland de första att formaliseras som lotsar. Redan i mitten av 1500-talet fanns ett lotshemman på Örö, i alla fall 1571. För farleden från Stegeholm till Kalmar utfärdades 1606 den allra första lotstaxan i Sverige.

Precis som i många yrken har dessa också gått i arv från far till son, ibland i åtskilliga generationer. Jag minns när jag som ganska nybliven reporter i Västervik i början av 80-talet första gången gjorde en artikel om lotsarna på Idö. Då träffade jag lotsen Rudolf Idlund och några andra anställda på lotsstationen. En av hans kollegor berättade för mig att släkten Idlund varit lotsar på Idö sedan 1600-talet. Avsikten var nog att imponera på den då unga reportern. Och imponerad blev jag minsann! Det där har jag aldrig glömt.

Det lilla jag vet om Stedsholmen är att där har också lotsyrket gått i arv i flera generationer.

Spårö båk känner ni ju till. Men på ön ligger också en fyr, bemannad mellan 1884 och 1935.

Storkläppen är en ö långt ute i havsbandet, sydost om Loftahammar. Fyren där ska vara byggd 1890 och var bemannad ända till 1965. Något som en del av er kanske hört talas om är den svåra stormen 1890, redan innan de anställda hunnit komma på plats. Husen som stod på berget, var uppenbarligen inte tillräckligt förankrade, för de blåste omkull. Utedasset försvann i havet. Sedan flyttades husen och den gamla båken blev fyr i stället.

Det där med kärva skärgårdsliv har ju för många ett romantiskt skimmer omkring sig. Romaner och sånger har skrivits om fyrvaktare. Men inte om lotsar, inte vad jag känner till. Varför det, tro? Är det bilden av enslingen på skäret i stormande hav som kommer för oss?

Lotsarnas liv var garanterat minst lika intressant och spännande. Någon gång för några decennier sedan hände det till och med att en lots från Västervik inte kunde kliva av från det lotsade fartyget, om jag minns rätt på grund av vädret, utan fick följa med på en lång tur till havs. Det blev ett ofrivilligt äventyr.