Ania Monahof fyller 80 år - förbereder sin sjunde bok

Innan hon ens fyllt tio år började hon skriva och samla minnen. Åren som följde därpå gav henne ett övermått av intryck. Hon var ett barn i krigets centrum med allt fasansfullt som det innebär. - Krig är så förfärligt och eftersom kriget pågår fortfarande måste vi som är vittne och själva upplevt allt det hemska berätta. Berätta om det som vi själva erfarit och vad det innebär att som hjälplös civil leva mitt i ett helvetiskt kaos. Hungern, inte kriget i sig, drev familjen bort från Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) till släktingar i Ingermanland söder om Finska viken. Men inte heller där kunde de stanna. De flydde till Finland och där hade Ania Monahof tänkt stanna. - Vi bodde ett år i Finland och jag ville helst av allt studera där. Men vi tvingades vidare till Sverige, det kändes bra när vi väl kom fram, för vi har svenska rötter. När jag kom hit var jag 15 år och äldst av barnen. Det var för sent att börja studera. Min bror och min kusin fick läsa medan jag började arbeta. Vi bodde i Gävle och på den tiden behövdes arbetskraft. Jag arbetade på Sjöbergs spinneri, senare sydde jag frackskjortor och arbetade som hattmodist. Hela tiden bearbetade hon sina minnen. Bombanfallen som dödade allt bara meter från hennes familj, svälten, drivor av lik, hopplöshet och förtvivlan. - Första boken på svenska som jag kunde förstå helt och hållet var Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Den boken förde mig till Småland - jag bodde i Vetlanda, Eksjö och Jönköping. När min dåvarande man fick arbete i Gamleby trodde jag att vi lämnat Småland, men insåg att det fanns en strimma i nordöstra delen av landskapet där man pratar östgötska. Ania Monahof arbetade under 16 år som reseledare och besökte regelbundet sin födelsestad och många andra platser med personliga minnen i Ryssland, Estland och Finland. - Det gav mig rikliga tillfällen att friska upp minnena och inspiration till att anteckna. Inte på så stort allvar först, det blev till berättelser som jag läste för mina fyra barn på kvällarna. Men i förlängningen resulterade hennes anteckningar i en, sex böcker lång, självbiografisk svit. Hon visste när det var dags att visa upp vad hon skrivit för någon annan. Med hjälp av sin nuvarande make, Allan Frankel, färdigställdes första boken, "Genom graniten" som kom på Bonniers 1987. Boken väckte stor uppmärksamhet och hon betraktades redan från början som en fullfjädrad författare. Kanske är det tonen från alla kvällar då hon läst och berättat för sina barn som ger hennes böcker den där extra närheten som så många läsare upplevt. Böckerna räknas också som ungdomsböcker, med all rätt. I tät följd kom ytterligare fem böcker, den senaste 2001 och förlaget har hela tiden väntat på fler manuskript. - När jag skrev så gömde jag mig i en stuga i Närke. Jag drog ner rullgardinerna, tog bort alla tavlor, gjorde en kaffekanna och så gick jag in i mig själv och knackade på min gamla skrivmaskin i upp till nio timmar i sträck. Ania Monahof talar ryska, svenska, estniska, finska och polska. - Ändå tycker jag svenska är det mest intressanta språket och jag arbetar hela tiden med formuleringar, trots att jag hade bestämt mig för att inte ge ut någon mer bok. Men nu har jag ångrat mig. Jag känner mig inte som 80 utan mer som dryga 60 och då behöver man inte gå i pension. - Den boken som jag förbereder är ingen roman utan en diktsamling. Mitt vanliga förlag var inte intresserat av dikter så den kommer på ett annat. När hon inte skriver dikter eller föreläser så ägnar hon sig åt maken, hemmet och de fyra barnen och de 19 barnbarnen samt två barnbarns barn. Så det blir nog liv i luckan i dag. Grattis önskar

Ania Monahof fyller 80 år - förbereder sin sjunde bok

För precis 80 år sedan föddes Ania Monahof i Leningrad i dåvarande Sovjetunionen. Det var den 12 juni 1929. Nu bor hon i Gamleby och är en hyllad författare som länge sagt att hennes sjätte bok var den sista. Men nu har hon ändrat sig.