Studentexamen i Västervik Anno 1890
En elev hade underkänts i examen, i sig inget anmärkningsvärt, men vad värre var kom saken att leda till att lärarkompetensen och undervisningen vid läroverket ifrågasattes. Denna fråga kom att debatteras inte bara i Västervik utan togs även upp i rikspressen och i flera landsortstidningar.
Bakgrunden var att skolans inspektor, kontraktsprosten Hugo Holmberger, tillsammans med samtliga examensvittnen efter examen inlämnade en protest till ecklesiastikdepartementet mot censorns uppträdande vid examen. Den utpekade censorn var ingen mindre än den berömde professor Oscar Montelius vid Statens historiska museum, sedermera riksantikvarie och ledamot av Svenska Akademien.
Protesten innehöll synpunkter på Montelius uppträdande och sätt att examinera, särskilt vid förhören i historia och geografi. Han hade hållit "ett oaflåtligt fortgående förhör med spridda, om hwarandra kastade detalj- och minnesfrågor utan inre samband och utan att någon fråga gavs rörande de historiska händelsernas inre sammanhang". Lärjungarna påstods ha blivit störda av detta, vilket gjort dem förvirrade och försämrat deras koncentration. Därtill skulle Montelius ha varit brysk och påfallande aggressiv, såväl mot lärare som mot elever.
I protesten uttrycktes även ett starkt ogillande av att två elever underkänts av censor. Inspektorn anmärkte att "ynglingar som synts förtjänta av fullt godkännande likväl underkändes i mogenhet endast på grund af minnets slapphet i fråga om en eller annan osammanhängande detalj och en lätt förklarlig sinnesoro vid en så beskaffad och för dem viktig pröfning". Påståendet om två underkända elever är oriktigt, vilket också Montelius senare påpekar, ty endast en elev underkändes. Men Montelius sade att han gärna velat underkänna två av eleverna, ja egentligen samtliga, men att de övriga censorerna hade motsatt sig detta.
Lärjungarna i avgångsklassen var fem till antalet: Thore Lybeck, Erik Smitt, Gustaf Frumerie, Johan Carlstedt och Thure Björkman. Utöver dessa var lärarna vid läroverket, tre examensvittnen och skolans inspektor närvarande vid examen. Censorer var domprosten Richard Warholm från Kalmar, professor Möller från Lund och, som sagt, professor Oscar Montelius från Stockholm.
Examensämnen var svenska, engelska, franska, historia, geografi, naturkunskap, matematik, fysik, kemi, kristendom och filosofi. De skriftliga proven var redan undanstökade och nu återstod således endast de muntliga förhören. Lärjungarna delades upp i två grupper med två respektive tre lärjungar i varje, och förhören genomfördes av censorer och lärare.
Montelius, som examinerade i historia, geografi, franska, engelska och naturkunskap (samt var åhörare i fysik), ansåg att kunskaperna hos samtliga lärjungar var undermåliga. Oavsett vad inspektorn hade framhållit i sin skrivelse om förhören så ansåg Montelius att dessa visat "ynglingarnas genom historiens studium vunna verkliga bildning". Och denna bildning hade inte imponerat på honom.
Han tycks också ha varit road av inspektorns uttalande om att mogenhetsexamen inte bör vara "ett specialförhör öfwer de speciellaste specialiteter", och han påpekade att man av skrivelsen kunde få det intrycket att Montelius under hela historieförhöret personligen hade examinerat, vilket alltså inte var fallet. Hans frågor, som påståtts vara utan inre sammanhang, hade varit stickfrågor i anslutning till det som avhandlades, påstod han. Men han hade ändå hållit förhör i 20 minuter av de 60 som ägnades detta ämne.
Vidare var Montelius överraskad av inspektorns klagan över att examen i historia och geografi var ett minnesförhör, "emedan man svårligen kan tänka sig en examen i allmänhet och examen i historia och geografi i synnerhet, där ej minnet måste anlitas".
Den förklaring som Montelius lämnade med anledning av protesten publicerade han i en stort uppslagen artikel i Aftonbladet den 18 september 1890 vilken innehöll bland annat skarp kritik mot undervisningen vid Västerviks läroverk. "Kritik och sjelvförsvar. Hur det står till vid Vesterviks läroverk?", löd rubriken.
Utöver att ge en förklaring på protestens besvärspunkter tog Montelius även upp andra ämnen från examen i Västervik. Och det var inga vänliga ord han hade att säga. Möjligen hade han också känt sig trampad på tårna i vissa sammanhang, särskilt av läraren i franska och engelska, Rudolf Wickberg. Här hade det blivit kontroverser mellan censorn och läraren, sedan Montelius flera gånger påstått att elevernas svar var felaktiga vilket Wickberg visade att de inte var.
Montelius kritiserade särskilt Wickberg i sin skrivelse och antydde att undervisningen i skolan stod på en alldeles för låg nivå. Därtill antydde han att den bristande kunskapsnivån på läroverket till stor del berodde på att Wickberg, som var tillförordnad rektor, inte klarade av att sköta de plikter som sysslan krävde. Skrivelsen inlämnade han också till ecklesiastiksdepartementet.
Montelius förklaring väckte indignation hos många, bland annat hos flera av lärarna vid läroverket, som ansåg sig ha blivit förorättade av dessa skriverier.
I Westerwiks Weckoblad kunde man läsa den 9 oktober: "I ögonenfallande är den möda, prof. Montelius gör sig att nedsätta särskildt lärarens i franska och engelska undervisning. Sedan prof. Montelius gjort sitt bästa att förstöra hans anseende såsom lärare, riktar han i slutet af sin skrifwelse ett försåtligt anfall mot hans verksamhet såsom rektor. Prof. Montelius säger nämligen ... att detta torde i sin ordning ha berott derpå att skolans erfarne rektor af offentligt uppdrag varit förhindrad att under de senaste åren egna läroverket samma oaflåtliga tillsyn som förut".
Wickberg höll sig i bakgrunden från alla skriverier tills han den 16 oktober publicerade en lång förklaring, där han grundligt gick igenom meningsskiljaktigheterna från förhören i franska. Där tillbakavisade han de oriktiga påståenden som Montelius uttalat och förklarade de språkliga sammanhangen i de franska förhören. Han avslutade med att säga: "Mina ofvanstående yttranden afgåfvos endast såsom svar på professor Montelius något häftiga tilltal till mig. Må det slutligen ej anses förmätet att tillägga, att prof. Montelius omilda omdöme öfver den verkamhet som jag valt till mitt lifs uppgift, står i märklig motsats till de vitsord, hvarmed jag förut hedrats, samt till föregående herrar censorers välvilliga bemötande."
Men Montelius försök att svartmåla läroverket och Wickberg kom på skam. Både lärare och skolan fick upprättelse. I anslutning till Wickbergs artikel citerade Weckobladet en inlägg från Östgöta Correspondenten, som skrev "att det nu torde vara bevisat att Montelius som censor i franska språket uppträtt med överlägsen tvärsäkerhet fastän han haft orätt. "Att han gent emot dr Wickberg skulle komma till korta war att vänta, då såsom vi förut antydt, dr Wickberg hwilken grundligen studerat sitt ämne och redan som docent i Lund ansågs vara en framstående vetenskapsman på sitt område gjort sig känd såsom ovanligt framstående pedagog och öfwerallt der han sökt lektorat slagit sina medtäflare. Vi föreställa oss, att den hemska målning af examen i öfriga ämnen, hvilken prof. Montelius uppdragit, äfven skall komma att reduceras till sin rätta innebörd."
Hela affären ledde till att kanslirådet Gustrin vid ecklesiastiksdepartementet utförde en inspektion av skolan i april 1891. Han hade ingenting att anmärka. Tvärtom hade han bara beröm att komma med. I Weckobladet kunde man den 30 april läsa att han tackade kollegiet för "den goda ordning,
Så jobbar vi med nyheter