De minns alla tre den där dagen i februari 2004.
– Först trodde jag inte på det. Det dröjde lite innan jag förstod hur det skulle bli, berättar Anne-Marie, som tycker att det är sorgligt att en väl fungerande och lönsam verksamhet flyttades från Sverige.
– Visst blev jag chockad. Det kändes tomt. Det här var inte väntat, inte alls, säger Magnus. Fabriken gick ju bra, ingen trodde den skulle läggas ner. När vi blev uppsagda kände jag att det var en spark i ändan för mig, det fick mig att ta tag i mitt liv.
Marcus insåg snabbt att han skulle skaffa sig ett nytt jobb:
– Efter någon månad hörde jag talas om på jobbet att Scania i Oskarshamn sökte folk till monteringen. Så jag sökte dit, fick en visstidsanställning på ett halvår och började där den 2 maj. Jag var bland de allra första som lämnade Electrolux.
Anne-Marie Larsson var kvar på fabriken till årsskiftet för precis tio år sedan och började sedan på en utbildning till behandlingsassistent. Electrolux stod för utbildningen och hon fick bidrag under studietiden. Sedan 2007 arbetar hon på ett gruppboende för psykiskt handikappade vuxna.
– Detta blev jättebra för mig, det är världens bästa jobb. Jag behövde göra något annat, och jag trivs fantastiskt bra. De sista åren på Electrolux var jag halvt sjukskriven, nu har jag kunnat jobba heltid hela tiden.
Hon är mycket väl medveten om att fabriksnedläggningen fick svåra konsekvenser för andra och att det finns de som fortfarande är arbetslösa.
– Värst var det nog för dem mellan 50 och 60 som var för unga för att få pension men i princip för gamla för att få nytt fast jobb.
Själv var hon anställd på fabriken i 26 år. Två av hennes bröder arbetade också där och den ene av dem gick efteråt samma utbildning som Anne-Marie. Han arbetar sedan flera år på fängelset. Hennes andre bror fick jobb i båtbranschen och har haft flera olika jobb under de år som gått.
Marcus Eliasson har haft en lång rad jobb inom industrin efter de sju åren på Electrolux. På Scania var han anställd i ett par omgångar med några månaders arbetslöshet emellan. 2006 kom han till Naxoflex men företaget gick i konkurs 2012. Sedan följde omväxlande arbetslöshet, jobb på Totebo Industrier och så småningom på Slipnaxos där han nu arbetar. Men där är han inte anställd utan det är bemanningsföretaget Monera som anställt honom.
– På de här tio åren har jag varit arbetslös i totalt sju månader. Det som är tråkigt är att man som sist anställd får gå först när det varslas.
På alla arbetsplatser har han haft arbetskamrater som tidigare arbetat på Electrolux.
– Det har varit bra att komma därifrån, det har underlättat att få jobb. Arbetsgivarna vet vad man kan, de har kanske frågat anställda som varit på Lux om de känner till någon därifrån som letar efter jobb. Så har det varit några gånger när jag fått jobb.
Magnus Johansson är numera en av två delägare av företaget Grönitz Handelsstål i Västervik. Det ägdes tidigare av hans farbror och när Magnus blev arbetslös efter 17 år på Electrolux fick han frågan om han ville börja på Grönitz. Efter ett år tog han över företaget tillsammans med en arbetskamrat där.
– Det var många andra som hade svårt att få jobb och så fanns det de som tog chansen att utbilda sig och göra något helt annat. Det är lite dubbelt när man tänker på detta, det blev en svår situation för en del, säger han när han tänker på dem som fortfarande är arbetslösa.
Att vara företagare och driva en verksamhet med anställda är annorlunda än fabriksjobb. På Grönitz ansvarar han för inköp och försäljning, vilket mest innebär arbete inne på kontoret.
– Att få ta över ett inarbetat företag är något helt annat än att starta ett nytt och arbeta upp det. Jag har haft tur. Min farbror frågade mig flera gånger tidigare om jag skulle komma och jobba hos honom men så länge jag var på Electrolux sa jag nej, jag ville vara kvar där.
– Nu känns det bra. Jag vill gå vidare, lämna det gamla bakom mig.
"Det var viktigt att börja söka jobb direkt"
Två år efter nedläggningen hade 312 av de drygt 500 tidigare anställda på Electrolux fått nytt jobb. Övriga hade börjat studera, gått i pension, var sjukskrivna eller arbetslösa.
Det vet Gunnar Jansson som under de här två åren arbetade med att hjälpa de tidigare arbetskamraterna ut på arbetsmarknaden. I dag är han utbildningskoordinator på Campus Västervik.
– Redan i februari började vi tänka över hur vi skulle göra om det blev nedläggning. Målet var att alla skulle ha något att gå till när de väl lämnade sin anställning. Antingen nytt jobb, studier eller pension. Vi lyckades inte helt med det.
Electrolux behöll Gunnar Jansson som anställd till 2007, i två år efter nedläggningen. Dessutom tog man hjälp av Trygghetsrådet. Han berättar att han hade åtskilliga miljoner till sitt förfogande för att hjälpa de tidigare anställda till ny sysselsättning.
– Det var viktigt att börja söka jobb direkt, att inte vänta till sista dagen. Studier var också angeläget, det är en viktig framgångsfaktor vid sådana här omställningar. Det fanns arbetsgivare som ringde till mig när de behövde nyanställa. Jag kunde föreslå den som kanske passade bäst. På så sätt fick flera nytt jobb, och det blev bra. Vi gjorde många studiebesök på andra arbetsplatser.
1973 fick han jobb på Electrolux, 19 år gammal, och stannade kvar i 34 år. Han blev den som lämnade sist eftersom han var anställd ända till 2007.
Som ganska nyanställd fick han ansvar för en ny modern maskin som innebar en ökad automatisering av arbetet. Det fackliga intresset växte och när han varit ordförande i Metallklubben i 15 år blev han erbjuden ett arbete på personalavdelningen 2001. Då bytte han sida.
Det var denna erfarenhet från fabriksarbetet, det fackliga arbetet och personalarbetet som gjorde att just han fick ansvaret för att slussa ut de tidigare arbetskamraterna till nya jobb och studier.
– Jag kände ju alla efter mina år på fabriken, det underlättade mitt arbete under utslussningen.