Det är söndagen den 14 februari 1937 som vi har i tankarna. Det var en vacker dag. Massor av folk sökte sig redan på förmiddagen ut till Hjortenbaden. VT:s reportrar, som gav sig i väg från redaktionen vid 12.30-tiden, var sent ute. De hade svårt att ta sig fram vid Hermanstorp där de fick trängas med sju bilar (!) i vägskälet.
Vägen var kantad av folk på sparkstöttningar och skidor. Dessutom var det många som gick den långa vägen ut till Hjortenbaden. Det var en rejäl söndagspromenad för dem som inte fått plats på det extrainsatta tåget från Västervik med tio absolut fullpackade vagnar.
Det var med andra ord upplagt för folkfest. Det blev lätt kaotiskt när folk skulle ur vagnarna vid Hjorten. Biljettkontrollen blev därefter - mindre effektiv. Många slapp betala entré. VMCK (Västerviks motorcykelklubb) förlorade en och annan krona. Vad som förefaller ha varit ett större bekymmer för gemene man var att korven och kaffet försvann i en fart som till och med överträffade motorcyklarnas hastighet runt banan.
Om publiken njöt i det fina vintervädret så ställde kylan till det för arrangörerna och åkarna. De ömtåliga och i många fall "övertrimmade" maskinerna mådde inte så bra. När dagen var slut så fanns det bara en (!) felfri motorcykel kvar på banan, trots att man skruvat och jobbat för brinnande livet med motorerna under hela tävlingen. Det var i huvudsak bekymmer med olja och bränslet (metanol). Det förmörkade dagen för flera förare, som fick låna cyklar av varandra för att alla heaten skulle kunna genomföras.
Västerviks egen förare, den 18-årige debutanten Olle Pettersson hade otur. Han tvingades bryta i båda sina lopp.
När det sista finalheatet skulle avgöras så var det bara Einar Lindkvists (från Motala) motorcykel som var helt okey. Det hade en viss betydelse. Han vann finalen.
VT hade för dagen döpt Lindkvist till "Svarta Masken". Orsaken var att han lagt en vaxmask över ansiktet och han sken som om han polerat sig med skokräm i ansiktet, allt i akt och mening att skydda sig när hastigheten närmade sig 100 kilometer i timmen.
Under tävlingen var det också meningen att medlemmar i Västerviks flygklubb skulle bidraga till underhållningen med en uppvisning under en paus. Det bar sig inte bättre att man redan under trimningen på förmiddagen kvaddade fem av sex modellplan. Inställt.
Men det förefaller inte gjort publiken så nedstämd. När det var dags att mötas på Hjorten året efter, den 27 februari 1938 kom det ännu mer folk. 4 500 - 1 500 fler än året innan. Det var 1938 års största tävling på isbana i landet. Och inte nog med det. Den filmades, minsann.
- För den skull bör man emellertid inte ta på bästa söndagsstassen utan hellre pjäxor och varma sportkläder, förmanade tidningen i en förhandsnotis.
Arrangörerna hade lärt sig av misstagen från året innan. Den här gången kom det tolv tågvagnar med runt 600 personer från staden, med ordinarie tåg norrifrån kom ytterligare 200 isracingentusiaster. Bilkaravanen och raden av promenerande var ännu mer kompakt än till det förra storloppet.
Men banan var inte lika bra och hastigheterna lägre. Det var varmt och redan vår i luften. När kvällen kom regnade det och det var fem grader varmt.
Träningen sköttes på en bana intill för att spara tävlingsbanan tills det gällde blodigt allvar. Det var fartkungen från Jönköping, Torsten "Småland" Gustafsson, som var pappa till den idén. Han blev för övrigt dagens store segerherre när han tog hem sin andra seger i Hjortenloppen. Men konkurrensen var hård, både Hasse Engborg, Målilla, och Arne "Vargfar" Bergström, Norrköping, fanns med i starlistorna.
- Vargfar fick 50 kronor för att ställa upp, har VT:s gamle sportchef Håkan Larsson noterat i sina anteckningar.
Vid supén och prisutdelningen på stadshotellet var stämningen hög och alla sjöng tävlingens lov. Och Bertil Käll sjöng glada visor. Tävlingsledaren Sven Berg var trött och glad när han äntligen kunde pusta ut:
- Nu skulle jag vilja sova i tre dagar!
Sven Gustavsson från Linköping hoppades att kurvorna skulle bli lite vidare till nästa år.
- Jag drog på för fullt genom kurvorna och sedan gick det inte att öka på rakorna, konstaterade han.
Gustavsson tyckte också att man skulle byta ut ståltrådsspärrningen till rep runt banan. Han hade dålig erfarenhet av ståltråden.
- Jag har en kamrat som kört av sig örat på en så´n där tråd, då blir man ju lite lömsk på arrangemanget i fråga!
Det kan man ju förstå. Men det blev ingen tävling 1939. Det kom ett krig i mellan med ransoneringar på motorbränsle och allt som var mycket värre.
På 1950-talet återkom isracingen till trakten; först på Hjorten och senare på Kvännarens is. Det kom alltid stor publik.