Det är kommunens förra miljöchef, Bernt Jonsson, som är anställd på halvtid av Västervik Miljö & Energi för att göra den här inventeringen.
Projektet drivs genom Miljösamverkan Sydost. Där jobbar länsstyrelsen och kommunerna i Kalmar län och på Gotland med att utreda miljöpåverkan från gamla nerlagda deponier.
Vid halvårsskiftet i år ska Bernt Jonsson vara klar med sin inventering och ha lämnat ifrån sig en redovisning över läget.
Han säger till VT att det hittills ser ut ungefär som förväntat. Det finns omkring 50 kommunala deponier i Västerviks kommun.
Sedan tillkommer ett antal deponier som olika företag har använt.
Vid inventeringen tittar han i gamla handlingar om deponierna. Han intervjuar också personer som kan tänkas veta något om dem, gör besök ute i fält och försöker bedöma riskerna enligt riskklassningen Mifo, fas ett (– läs mer i faktaruta).
Än så länge har han ingen uppfattning om hur många av de gamla deponierna som behöver åtgärdas.
Det är en salig blandning av avfall i dem. Inga prover tagits ännu, men Bernt Jonsson tror att där kan finnas alla möjliga slags tungmetaller samt oljeprodukter och lösningsmedel.
Den 1 januari 1972 fick kommunerna monopol på renhållning. Innan dess fanns det soptippar lite här och där, både kommunala och privata. Många slängde avfall i naturen.
Både innan och efter att soptippen vid Målserum i Västervik togs i bruk 1956 har det funnits flera deponier i staden.
En av dem kallades Stora bråten och låg i det område där djurkyrkogården finns i dag, inte långt från den nya rondellen vid vattentornet.
En annan låg intill förskolan Snövit vid Vapengränd. Pulkabacken där är en del av den gamla deponin.
I kommunens renhållningsordning för 2009–2014 finns en äldre inventering av deponier. Den är från 1994.
Även här delas objekten in i fyra riskklasser, fast inte enligt Mifo.
Enligt den inventeringen anses det i många fall inte nödvändigt med några åtgärder, alternativt att de kan vänta till senare.
Inget av objekten hamnar i den högsta riskklassen, där det står att undersökningar behövs, trots att ett antal av deponierna misstänks innehålla miljöfarligt avfall.