Kategori: Hiphop/progg
TIMBUKTU
"En high 5 & 1 falafel"
(JuJu/Playground)
Betyg: +++
"Dom satsar på sej själv/dom runkar i motvind", rappar Timbuktu om Reinfeldt och alliansen. Just den sortens klyschiga vänsterretorik präglar hela hans sjätte skiva - vilket förstås får trångsynta Timbrodebattörer och borgerliga ledarskribenter att se rött.
Och visst, merparten av "En high 5 & 1 falafel" är hippieromantisk, neoproggig hiphop som slår in vidöppna dörrar. Jason ifrågasätter det substanslösa konsumtionssamhället och alla mediekåta kändisprodukter som smutsar ned musikindustrin, medan våldets Malmö skildras i dystopiska "Olympiska spelen 2012". Hans sociala, kollektivistiska patos är välbehövligt, onådens höst 2008, men rimmen är så självskrivna att de gränsar till det förutsägbara, en politisk korrekthet som till slut bara blir präktig.
Desto intressantare är hans eskalerande minnesproblem i "Glömten i ögat" eller svartsjukedramat i "Mörkar" - paradoxalt nog två spår av mer privat karaktär.
Musiken? Den sedvanliga Möllan-myllan av baktakter, Lundafunk, knorriga basgångar och akustiska gitarrer. Lär funka ypperligt live.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
Q-TIP
"The renaissance"
(Universal)
Betyg: ++++
Att Q-Tip släpper en ny skiva är i princip lika efterlängtat som att Barack Obama tar över Vita huset. Passande nog kommer "The renaissance" samma dag som presidentvalet avgörs i USA.
Och snacka om återkomst. Med sin andra officiella soloskiva - hela nio år efter debuten "Amplified" - bevisar 38-årige Q-Tip att han fortfarande hör till världens främsta rappare. Hans "flow" är omisskännligt, med samma lekfullhet och sväng som fick oss att älska honom redan i A Tribe Called Quest.
De tidiga årens Blue Note-inventering på ATCQ-klassiker som "Low end theory" har ersatts av en mer uppdaterad, slick produktion, med sikte på dansgolven. Ändå frodas jazzrötterna i alla Fender Rhodes-klanger och synkoperade funkrytmer. Och Q-Tips röst passar perfekt i sammanhanget - inte minst när han omger sig med kompisar som Raphael Saadiq, Norah Jones och den moderna soulens förlorade son D'Angelo i fina öppningsspåret "Believe".
Inget här kommer att förändra musikhistorien som Q-Tip en gång gjorde i början av 90-talet. Ändå är det en storartad comeback av hiphopens finaste renässansman.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Soul
SEAL
"Soul"
(Warner Bros)
Betyg: ++
Nog förstår man om Seal vill sköta sin musikkarriär med vänsterhanden, han är ju trots allt gift med Heidi Klum. Men det här är lite för nonchalant, faktiskt.
Seal ger sig på tolv av musikhistoriens allra mest sönderspelade soulklassiker, oerhört könlöst och orytmiskt arrangerat av demonproducenten David Foster som gjort sig känd för liknande coverskivor.
Låtmaterialet är fantastiskt vilket gör att lyssnandet inte blir allt för oangenämt, men Seals versioner tillför absolut ingenting. Det är ren muzak för valfritt köpcenter att ha i sina hissar.
Undantaget är Al Greens "I'm still in love with you" där Seal plötsligt visar hjärta och smärta.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Country
RYAN ADAMS
"Cardinology"
(Lost Highway/Universal)
Betyg: +++
Geniförklarad till en början, men ju mer musik Ryan Adams sprutat ur sig på senare år - och det är en hel del - har hans gloria hamnat allt mer på sniskan. "Cardinology" är allt annat än genialisk, nyskapande och Adams-experimentell. Ett stabilt altcountry-album som faktiskt lika gärna kunde ha gjorts av något av våra svenska band i genren. Inget fel i det.
Vet inte om det här är början på en ny och kanske också tråkigare Ryan Adams-era. Ska vi vänja oss vid ett radiovänligt album vartannat år? Eller är det här bara ännu ett experiment?
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
FORM ONE
"Behind blue eyes"
(DLX/Bonnier Amigo)
Betyg:+++
En 30-årskrisande göteborgare som rappar på engelska. Det låter inte särskilt upphetsande, men av de ingredienserna blir det en riktigt smaklig cocktail när Johan Reinhold, känd för massorna som Form One, sköter mixen.
Singeln "Away" är en soulig upptempohistoria som av förståeliga skäl gick på radion hela sommaren. Snygg låt och "Behind blue eyes" innehåller några skapliga partydängor, men det är när tempot sjunker som sångerna verkligen växer. På många sätt är det här en mogen platta av en rappare som vuxit till sig. Det låter lite vidrigt, men på något sätt kommer Johan Reinhold undan med det. Han punkterar myten om sig själv, tar ett steg tillbaka och serverar sitt liv rakt upp och ner. "Behind blue eyes" är välkommet befriad från de klichéer som ofta tynger den här genren. Inget bling, inget låtsasgetto och ingen gangsterromantik. Bara Form One och det räcker långt. Här är en artist som lyckas med konststycket att vara allvarlig och personlig utan att någonsin bli pretentiös.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
SNOW PATROL
"A hundred million suns"
(Polydor/Universal)
Betyg: ++
Snow Patrol har i mina öron alltid låtit som ett mindre vulgärt Coldplay. Då ordet "vulgär" oftast har en negativ klang kan man inbillas tro att jag menar det som beröm, men då tar man fel. När Coldplay vältrar sig i sin vulgära uppblåsthet och sina pretentioner trillar det oftast ut musik som jag finner helt okej att lyssna på, även om jag inte alltid finner den särskilt intressant. Nordirländarna Snow Patrols nya album "A hundred million suns", deras femte totalt och tredje sedan genombrottet med "Final straw", är bara rent ut sagt tråkigt. Det finns inga direkta hits, ingen charm, ingen uppenbar tanke bakom pretentionerna och inget som får mig att vilja lyssna mer än de gånger jag pliktlyssnat för denna recension. Nu får jag äntligen stänga av.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Maskeradrock
LORDI
"Deadache"
(Sony BMG)
Betyg: +
Alla stora komiker vet att nästan vad som helst kan bli en skrattfest om timingen är rätt. Snälla, någon, berätta det för Lordi. Att betrakta deras nya album "Deadache" som något annat än ett skämt är nästan omöjligt - bortsett från att det inte är roligt. Tänker man på plattan som rock'n'roll blir det inte bättre. Här finns ingenting som kommer i närheten av den hyfsat halvdana "Hard rock halleluja" som tog de finska maskeradrockarna hela vägen i schlager-EM 2006. I stället har bandet skrapat ihop 13 trötta popdängor som de förklätt till hårdrock genom att låta Mr Lordi smeta ut sitt jämntjocka och tröttsamma monsterbröl över de tunna produktionerna.
Tio ton smink kan inte rädda det här. "Deadache" är varken hård, bra eller kul. Bara oändligt fjantig.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: R'n'B
ERIC BENÉT
"Love & life"
(Warner)
Betyg: ++
Eric Benét är den skönsjungande mannen som i vissa läger mest är känd för att ha varit notoriskt otrogen mot sin berömda exhustru. Och det handlar ofta om sex när det kommer till Benét och hans lena stämma. "Love & life" är inget undantag, skivan är full av babymakinglåtar och textfraser av typen "wrap them chocolate legs around me" och "let's get down girl".
Det har jag alls inget emot, om det är bra. I det här fallet är det so-so. Det känns som att sångaren har fastnat med ena benet i början av 1990-talet, vilket när det är bra är riktigt skönt. Han är stämsångens mästare. Men när det är dåligt är det så fruktansvärt sliskigt att man får utslag i hörselgångarna.
Eksemvarning utfärdas särskilt för den ultralökiga balladen "Everlove".
Bland de mer lyckade låtarna märks "Love, patience & time", "Weekend girl" och "Still I believe".
Tvåan är stark. Men ärligt talat. Damma hellre av Benéts debut "True to myself" eller hans andra platta, "A day in the life".
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Kraut/synt/pop
NORMA
"Book of Norma"
(Novoton/NONS)
Betyg: +++
Bolaget som bland annat gett oss Pascal och Paper är även hem för Norma, en konstellation med kopplingar till bland andra Firefox AK och Montt Mardié. Norma hoppar och far mellan diverse elektroniska genrer och soundet är aningen coolare än vad låtarna är bra. De har dock en, åtminstone i indiekretsar, potentiell singelhit i "Waste". Gillar också den karga balladen "Empty hands" och noisiga inledningsspåret "S.A.M.".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se