Det har blivit angeläget. Något måste sägas. Om hur vi är som människor – vad vi gör när vi möts och hur vi ser på varandra. Min erfarenhet säger att vi har börjat effektivisera det som verkligen räknas, vårt sociala samspel. Vi har slutat att säga hej och fråga hur människor mår – det tar ju sådan tid. Ett exempel: När jag arbetade i receptionen på Moderna Museet i Stockholm kom det flera gånger varje dag personer och sa: ”Toaletten?”. Inget mer, bara ”toaletten?” Detta uttrycktes samtidigt som personen var i rörelse bort från mig. Jag förväntades liksom ropa och gestikulera: ”Däråt, till höger en trappa ned”. Det personliga tilltalet bortretuscherat. Icke nödvändigt. Ren information. Snabbt. Kliniskt.
Just nu befinner jag mig i USA, och även om jag inte kan skriva under på vad gemene amerikan tycker, att USA är ”the world’s greatest country” – det är för stora inkomstklyftor, för många fattiga och för stor barnadödlighet för det – men det finns något här som är väldigt, väldigt bra: Människor pratar med varandra – ser varandra och frågar hela tiden: ”How are you doin’?” Det spelar ingen roll om en person är multimiljonär eller uteliggare, snacket går och alla lyssnar. Den andres situation är en angelägenhet eftersom man delar samma sociala rum. Man kan komma på sig själv med att prata med brevbäraren i flera minuter, eller fastna i snabbköpet och prata om chips med någon – och så är det hela tiden. Man vill väl och man tittar upp. Det finns egentligen bara tre grundläggande saker man ska tänka på: Man säger hej, man frågar hur personen mår och man avslutar alltid med någon variation av ”ha det bra” – och man menar det. Sådant märks.
Men på snabbköpet, när det blir småprat, visst är det lätt att tänka: ”Åh, vad jobbigt, jag vill bara köpa den där förbannade kycklingen jag glömde förra vändan och komma hem till TV-soffan.” Jo, fast det är dags att sluta med det där aparta beteendet. Småprat ska inte effektiveras bort, det är nu dags att börja öppna upp och diskutera. Men så är ju vi svenskar absolut sämst på detta i hela världen. En god vän till mig bor i en lägenhet i Paris. Han berättade att alla han möter i trappuppgången alltid ser rakt på honom och klart och tydligt säger ”Bonjour monsieur!”. Fast det finns en person i trappuppgången som aldrig tittar upp och aldrig säger något. I bästa fall mumlar personen ibland något ohörbart. Efter ett halvår förstod min vän varför: Personen var svensk. Utomlands är Sverige känt inte bara för ljust hår och den svenska synden, utan också för att vi inte kan lyfta blicken och rakt upp och ned säga hej. Från och med nu kommer jag alltid att säga hej och kolla läget, för det är så jag vill att det ska vara – i en sådan värld vill jag leva. Och egentligen är det ganska självklart, inte sant?