Nästa vecka är det återigen dags för den årliga Visfestivalen i Västervik. Mitt största minne av festivalen är från slutet på 1990-talet. Vi åkte ett helt gäng från Linköping i flera bilar. Hälften var osams innan resan var bestämd. Tälta skulle vi göra, hur svårt kunde det vara liksom? In på Lysingscampingen och korkade upp.
Men det hade nog varit betydligt enklare om vi hade slagit upp tälten, innan vi började dricka vin och diverse andra rusdrycker. Men man ska väl så här i efterhand vara glad att vi åtminstone slog upp tältet innan vi gick in på festivalområdet och inte efteråt, på morgonkvisten. Men ändå, hälften av pinnarna användes inte alls och tältet såg mest ut som en hög med tyg. Men sov därunder det gjorde vi.
På morgonen hade jag och min kompis piercat naveln. Eller det var vad vi trodde att vi hade gjort under kvällens festligheter. Men vad som kändes så sexigt och snyggt kvällen innan, var egentligen ett vanligt örhänge som satts fast i skinnet över naveln. Alltså verkligen över naveln, det här får nog snarare kallas en "magpiercing".
Vid ett besök på en riktig piercingstudio vid ett senare tillfälle, fick vi veta att det kunde bli riktigt illa, växa fast och måste avlägsnas direkt. Så att pierca sig på festival rekommenderas inte. Om nu någon skulle få för sig att det är en lysande idé.
På festivaler förr kunde man ha på sig vad som helst och det var näst intill omöjligt att sticka ut. Men idag verkar det finnas en outtalad klädkod, särskilt bland tjejerna. Det är gummistövlar oavsett väder, korta jeansshorts och gärna ett virkat linne. Lite bohochic sådär, denna klädsel verkar gälla dygnet runt. Nu känner jag mig, 37 år, som en pensionär, men fryser man inte ihjäl? Om jag mot all förmodan skulle råka hamna på en festival idag, står jag och drömmer om en fleecetröja under kvällarna och sover helst i husvagn. Eller ännu hellre en stuga. Inte vaknar jag med ett örhänge fastsatt i magen heller. Men frågan är, var det roligare förr?