Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Leif GW Persson har en alldeles egen stil när han skriver sina deckare. Det är som att kliva in i en annan värld.Stilistiskt har han gjort upprepningen till sin stil, och det är han inte ensam om. Ibland kan det kännas lite tjatigt, men i den här boken gör han det med humor, och jag tycker om detta.Den nya romanen om ett brott heter "Den döende detektiven", vilket är Lars Martin Johansson, Leif GW Perssons polishjälte ända från starten i boken "Grisfesten" 1978. Nu, i juli 2010, är han pensionär sedan några år och boken inleds med att han får en infarkt i hjärnan men klarar livet.Under tiden på sjukhuset blir han tillfrågad av sin läkare om han kan lösa ett ouppklarat mordfall som läkaren har anknytning till. Det är visserligen preskriberat sedan några veckor, men han blir ändå intresserad och vill skipa rättvisa.Fallet är en nioårig flicka som våldtas och mördas i juni 1985. Det är ännu olöst men Johansson tar sig an det och börjar läsa den gamla utredningen.Till sin hjälp, när han egentligen är konvalescent, har han sin bäste vän och tidigare kollega Bo Jarnebring, sin svåger Alf Hult, hemvårdaren Matilda (som inte har något efternamn) och drängen Max Makarov uppvuxen på ett ryskt barnhem och utlånad av Johanssons äldste bror hemifrån gården. Det är Johansson som ganska snart listar ut vem som begått brottet, brottsplatsen, hur det gått till och hur allt hänger ihop. Han närmar sig mördaren alltmer men utgången är osäker eftersom brottet är preskriberat. Hur det går ska jag förstås inte avslöja men slutet är både väntat och oförutsägbart. Att skriva en deckare om pedofiler känns i dag som ett ämne som är uttjatat i deckargenren, hur angeläget det än är, men Leif GW Persson lyckas hela tiden hålla ihop en trovärdig och intressant berättelse. Han ger också läsaren spänning och framför allt en historia med mycket humor och självdistans.Men som sagt, gillar man inte hans speciella stil, lockar den nog inte till läsning.
