Då bröts mer än 28 års isolering och övervakning i skuggan av muren, med sin dödszon där så många mördats under sina flyktförsök.
Det är framför allt om dessa som Peter Handberg skriver i sin bok "Släpp ingen levande förbi". Det är Dieter Fürneisen, tioårige Jörg Hartman och hans kamrat den 13-årige Lothar Schleusener, 22-årige René Gross och 38-årige Manfred Mäder, Michael Bittner, Silvio Proksh som sköts ihjäl på juldagen 1983, Roland Hoff, Michael Gartenschläger, Chris Gueffroy som var född efter murens uppförande och som blev den siste som dog under flyktförsök. Och många fler.
De dödade beräknas till flera hundra personer, men uppgifterna är osäkra även efter att Stasis arkiv öppnats.
Det handlar också om bröderna Wolfgang och Manfred Kleistner, 15-årige Heinz Engelhart, Barbara Müller och Olaf Hartze och ännu fler som klarade sig med livet i behåll. Dessa berättelser behövs för att uppväga de andra, för att boken inte ska bli alltför tung att läsa.
För det är tung läsning, när alla dessa som dödats stiger fram inför oss med namn och liv, tankar och känslor som Peter Handberg föreställer sig och beskriver dem.
I sitt samtida Östtyskland har de dödades historia dolts, tystats ner, och förnekats. Ljudet av dödsskjutningar vid gränsen har efteråt förklarats av gränspolisen som skott mot grävlingar eller dödsfallen har kamouflerats som olyckor inför de sörjande anhöriga. De gränssoldater som sköt ihjäl flyktingar belönades med pengar och extra semester. När de senare ställdes inför rätta efter Tysklands återförening har de dömts till villkorliga domar. Många av dem är fortfarande stolta över sitt värv i det gamla Östtyskland.
Boken innehåller inte bara sorg och död utan också författarens reflektioner och egna upplevelser från många år i det delade Berlin. Han använder sig själv och sitt liv i sitt berättande och historien blir på så sätt mer lättfångad.
Peter Handberg är översättare och författare. Redan som barn bodde han periodvis i Västberlin, och återvände dit som vuxen flera år innan muren föll.
I den här boken är det muren som har huvudrollen. Han gör muren påtaglig, både i stadsbilden och i människornas liv. Han skriver om muren innan den föll: "Muren var den moderna världens nav. Muren var ett sår, som inget kunde läka."
Så sent som samma dag som den öppnades visste ingen egentligen att det verkligen skulle ske. Berlinmuren tycktes vara outplånlig och evig, både för berlinarna och för oss andra som växte upp under kalla kriget och Europas indelning i öst och väst. Vi kunde nog inte föreställa oss att den skulle rämna, att världsordningen skulle ändras.
Men det gjorde den. Och idag kan vi se det som historia, precis som Peter Handberg gör, även om det ligger väldigt nära i tiden och fortfarande har lämnat många oläkta sår öppna.
Peter Handberg har elegans och flyt i sitt språk, han växlar mellan högt och lågt, mellan det privata och det allmängiltiga, det konkreta och det abstrakta, och trots sitt tunga ämne är det en lättläst bok. Fängslande och djup, levande och samtidigt krävande. Jag måste läsa vidare, jag måste ta in detta och berika mitt liv med hans ord, när jag väl börjat läsa.
För den som har besökt Berlin och själv upplevt den delade staden, eller staden som den är idag, är detta en mycket angelägen bok. Den förflyttar mig dit, och den där känslan av vemod och sorg som jag kände när jag förra året stod i ett gathörn på Bernauerstrasse och först då, på plats, började förstå det mänskliga trauma som Berlinmuren inneburit.
Muren byggdes för att få slut på flykten från Östtyskland till väst.
Själva Berlinmuren utgjorde 43,7 km av den 156 km långa gränsen runt Västberlin. Den bestod av dubbla murar med en dödszon däremellan. Den hade ett metallstängsel tillverkat av stål från Sverige och taggtråd från ett företag i Gnosjö. Men det visste vi inget om då.
Eva Johansson
eva.johansson@vt.se 0490-666 21