Ny bok blottlägger en bortglömd del av vår historia

Kjell Sundstedts moster blev tvångssteriliserad på Norra sjukhuset i Västervik på 1940-talet. Flera av hans öländska släktingar fick genomgå samma ingrepp. I boken "Till Gertrud" försöker han förstå varför.

Kjell Sundstedt har skrivit en bok om hur hans öländska släktingar tvångssteriliserades på 1940-talet.Foto: Scanpix

Kjell Sundstedt har skrivit en bok om hur hans öländska släktingar tvångssteriliserades på 1940-talet.Foto: Scanpix

Foto: Maja Suslin / SCANPIX

Kultur och Nöje2009-06-25 00:06
Kjell Sundstedt har länge funderat över vad som hände med hans släkt. Hans mamma Gertrud hade berättat en del, och efter en rapport om steriliseringarna på 1900-talet började han intervjua henne.- När hon dog gjorde jag filmen "Den nya människan" som handlar om de som hamnade i anstaltsvärlden. Men jag kände mig inte nöjd, utan ville veta mer om varför så många ur min släkt steriliserades, säger han.Boken är skriven med hjälp av syskonens brev, mammans anteckningar och rena dokument - och berättar om Sundstedts mormor och morfar Karl August och Annie som var fattiga statare på Öland. När Annie dog i cancer fick Gertrud, då 16 år, ta hand om alla småsyskonen. Snart kom barnavårdsmannen och omhändertog alla barnen utom Gertrud som fick en tjänst som hembiträde i Stockholm, vilket blev hennes räddning. De sociala myndigheterna stämplade barnen som "sinnesslöa" och placerade dem på olika anstalter. Men de bedömningarna som låg till grund för diagnosen saknade bevis som styrkte "idiotförklaringarna". Sundstedts moster Maj-Britt hamnade så småningom på Norra sjukhuset i Västervik. Men Kjell Sundstedt menar att hon var mentalt frisk när hon kom dit. - Breven hon skrev till min mamma är väldigt välskrivna och nyanserade. Och dokument visar att hon först blev aggressiv när man hindrade henne från att komma ut i arbetslivet och praktisera. Och det är ju inte så konstigt när man låser in en människa på livstid.I Småland och på Öland var man snabb med att skicka väg människor till anstalt. En trolig orsak är att kommunerna där var fattiga. - Dels handlade det om ekonomi. De intagna var billig arbetskraft på anstalterna som till och med kunde gå med vinst. Men det var också en form av missriktad humanism. Man ville rädda folks förtvinade själar. De skäl som låg till grund för steriliseringarna var sociala och rashygieniska. 1922 bildades Rasbiologiska institutet i Sverige.- Vi var före tyskarna. Vi satte igång vår institution 6-7 år före dem. Det handlade inte bara om att skapa en bättre ras utan också att hitta en lösning på välfärdsfrågan som gick ut på att vissa inte fick avla av sig.Omkring 60 000 svenskar tvångssteriliserades från mitten av 1930-talet till mitten av 1970-talet. Flest ingrepp gjordes efter andra världskriget. Frågan är varför detta är mer eller mindre okänt för många?- Det är skamfyllt för både de drabbade och de efterlevande, tror Kjell Sundstedt. Och många känner nog en ovilja att erkänna att vi i Sverige kunde göra så här efter andra världskriget då vi började sterilisera fler än någonsin. Men det här är viktigt. Nu vill han att tvångssteriliseringarna i Sverige ska skrivas in skolböckerna. För tankar om rashygien förekommer även idag, enligt honom. I boken drar resonerar han kring vad till exempel fosterdiagnostik kan leda till.- Det är skrämmande att man ska kunna välja bort ett barn för att de till exempel riskerar att bli blinda. Jag är själv blind men trots det har jag ett bra liv.
Kjell Sundstedt
Född: 1951.Bor: Stockholm.Familj: Frun Kerstin Norborg, författare, två 7-åringar, två 30-åringar och barnbarn.
Yrke: Författare och manusförfattare. Har skrivit manus för film, tv och teater. Har bland annat gjort den Guldbaggenominerade långfilmen "Den nya människan" (2007) som visas på tv i höst, och skrivit boken "Att skriva för film". Gästlärare på Dramatiska institutet.Aktuell: Men boken "Till Gertrud". En del av materialet till boken kommer att visas i en utställning av myndigheten Forum för levande historia.Intresse: "Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag lärt mig spela piano. Nu över jag på ’Svansjön’."Gör om 10 år: "Jag skriver fortfarande för film och teater. Och har kanske skrivit någon mer bok."
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!