Det var här det började

Ola Larsmo flyttade 1967, som nioåring, till Västervik tillsammans med sin mor och far. Pappan fick jobb som socialassistent och mamman deltog i etablerandet av en skola för utvecklingsstörda i centrala Västervik.- Jag var en läsande pojke och gick ofta till stadsbiblioteket, berättar han.Vi träffas i DN:s kafeteria i Stockholm.Frågan om vad Västervik har betytt för honom besvaras med en lång, fängslande utläggning om syndikalisten Frans Johan Gustafson och den i dag - om man ska tro Larsmo - förvånansvärt bortglömda Västerviksrevolutionen 1917, som är ämnet för hans roman "Himmel och jord må brinna" (1993). Titeln efter Lewi Pethrus klassiska väckelsesång från 1913.Larsmo menar att hungerkravallerna i Västervik var en viktig del av händelseförloppet när Sverige blev en demokrati. Vad som hände i Västervik då, under ledning av Gustafson, spred sig som en löpeld över landet. Gustafson avled i spanska sjukan, 1918, och är begraven i Västervik, men utan gravsten.VT:s kulturpris 1993 tilldelades Ola Larsmo för denna roman.Han har i dag inte så många gamla vänner kvar i Västervik, men hans far är begraven i stan och därför åker han till hemstaden varje år. Larsmo bor sedan studietiden i Uppsala.I dagarna har Larsmo tilldelats det prestigefyllda Bjørnsonpriset för boken "Djävulssonaten".- Det kom helt oväntat. Det är ett ganska nytt pris och har tidigare tilldelats ständigt nobelprisaktuelle Adonis, och även Hrant Dink, som mördades förra året på grund av vad han skrev om folkmordet på armenier 1915, säger Ola Larsmo.- Priset är nästan för fint, säger han och tillägger:- Jag trodde min bok var för underlig eller ovanlig. Berättelsen som handlar om judeförföljelse och antisemitism i Norden har en form som jag inte trodde skulle tilltala. Faktum är att boken går riktigt bra, vilket priset förstås är ett bevis på.Ola Larsmos egentliga genombrott kom 1983, då han vann en novelltävling i Bonniers litterära magasin (BLM). Han blev året därpå redaktör för tidskriften, vilket han fortsatte att vara fram till 1990.Han pratar varmt om den tiden, även om han minns att tidskriften fick mycket kritik, och numera faktiskt är nedlagd.Att han hamnade på Dagens Nyheter var ingenting självklart.- Jag började skriva om litteratur i Västerviks-Tidningen och i tidningar som Svenska Dagbladet, Expressen och Sydsvenska Dagbladet. När jag började skriva för DN var det tänkt att jag skulle skriva om nordisk litteratur. Jag har läst isländska.Även om han journalistiskt framförallt skriver om litteratur har Ola Larsmo också skrivit en rad artiklar om internet och två böcker i samma ämne, tillsammans med Lars Ilshammar: "net.wars" (1997) och "404 - utflykter i glömskans landskap" (2005).Han har även gjort en utställning på Tekniska Museet och två utställningar på Forum för Levande Historia. Utställningen på Tekniska som heter "kom.nu.då" är del av den permanenta utställningen.Inte på något sätt framstår Ola Larsmo som en tung, djup litteraturkritiker. Under samtalet äter han en rejäl macka, dricker en kaffe latte och talar varmt och avslappnat om så vitt skilda ämnen som serier och populärmusik. För att inte tala om Island. Då går han riktigt igång.

Det var här det började

I dag är Ola Larsmo uppskattad författare och medarbetade på Dagens Nyheter. Men allt började på stadsbiblioteket i Västervik för 40 år sedan. Det var där han först läste om Västerviksrevolutionen, som långt senare blev ämnet för en av hans böcker.