– Jag lever ensam men har 94 barn, säger Helena Savio och syftar då på sina fotoelever genom åren.
Det är inte för inte som Helena Savio, född i Finland, ibland kallas Muminmamman...
I två omgångar under sammanlagt tolv års tid har Helena varit lärare på Fotoskolan i Gamleby, en utbildning som drivs av Gamleby folkhögskola.
Skolan erbjuder två inriktningar, fotograf för reklam och magasin (yrkeshögskoleutbildning) och gestaltande fotografi. Helena – som fyllde 65 år i mars och nu går i pension – har varit huvudlärare för den sistnämnda, en ett-årig kurs i avancerat fotografi som förbereder de studerande för högre studier.
Studenter såväl som kollegor låter förstå att hon varit en mycket uppskattad lärare.
– Jag är krävande men också väldigt engagerad i mina elever, säger hon själv.
Vi träffas på skolan en regngrå måndagsförmiddag i juni. Helenas elever har hunnit lämna skolan för nya äventyr. Andra har tagit sommarlov men kommer att återvända till hösten, redo för ytterligare ett läsår.
I entrén står ett dussintal stolar staplade på varandra. De har gissningsvis gjort sitt och väntar nu på att fraktas till tippen. På golvet står även kartonger och en soppåse – allt detta vittnar om att städning, rensning och packning pågår.
Helenas arbetsrum är redan så gott som urstädat. Snart ska en ny lärare göra sig hemmastadd här.
Helena Savio valde att satsa på konsten och fotografiet ganska sent i livet, och hon är långt ifrån klar med sina egna konstnärliga projekt. För henne innebär pensioneringen helt enkelt att en ny fas i yrkeslivet kan ta vid.
– Som lärare kommer det egna skapandet i andra hand. Man hinner inte lägga så mycket tid och kraft på det. Inte så mycket som man egentligen skulle behöva, menar hon.
Från och med nu blir det alltså annorlunda.
Helena har ändå älskat sitt arbete som lärare. Det är hon noga med att poängtera.
– Att få möta alla dessa elever har varit fantastiskt. Jag har alltid blivit respekterad, även om precis alla kanske inte gillat mina undervisningsmetoder. Jag är ödmjuk inför det. Jag är både auktoritär och omhändertagande. Man ska infinna sig på lektionerna och man kommer inte försent. Sådant har jag med mig från min egen ungdom och från min egen studietid.
– Men sedan kokar jag kaffe åt eleverna, säger hon och skrattar.
Helena växte upp under påvra förhållanden i mellersta Finland. Alla familjemedlemmar fick hjälpas åt att skrapa ihop till brödfödan. Under skolåren jobbade hon som barnskötare i olika finlandssvenska familjer, åtta timmar om dagen, för att sedan tillbringa kvällarna i skolan för att kunna få sina betyg från realskola och gymnasium.
– Jag var ”liten, ängslig och blyg”, minns hon.
Men Helena hade lätt att lära.
Så småningom flyttade hon till Sverige och Uppsala där hon först läste juridik för att efter ett par år byta inriktning till konsthistoria. Hon lämnade Uppsala universitet med en filosofie kandidatexamen i ämnet.
När kom fotografiet in i bilden då?
– Det kan jag svara exakt på. Det var när jag skilde mig. Min man flyttade tillbaka till Finland och jag stannade kvar i Sverige. Och i samband med separationen tappade jag bort språket. Jag fick svårt att uttrycka mig.
– Min exmake gav mig en framkallningsdosa och ett recept på svartvit film innan vi skildes åt. Jag hade tidigare gått en kortare fotokurs. Men nu började jag fotografera på allvar. Jag behövde ett uttryck, och kameran hjälpte mig att hitta ett alternativt sätt att uttrycka mig och kommunicera.
Även om Helena började fotografera ganska sent i livet, i 40-årsåldern, har hon en minst sagt gedigen utbildning på området.
Efter Uppsala flyttade hon till Göteborg för att plugga på konsthögskolan Valand, och därefter for hon till New York där hon studerade fotografi vid New York University.
– Min tid i New York var väldigt lärorik. Det är ju en fantastisk stad. Stor och samtidigt hjärtlig. Där bor ju människor från jordens alla hörn. Jag upplever att klimatet i Stockholm är betydligt hårdare, om man ska jämföra.
– Undervisningsmiljön var strikt, varm och trygg.
Vid 47 års ålder tog hon sin master i ”Environmental art”. Det var 1996.
– Jag var en av de första kvinnorna att ta en master i fotografi, berättar hon.
Helena återvände till Sverige med planer på att börja undervisa på högre nivå, det vill säga på högskola eller universitet.
I stället hamnade hon i Varberg där hon anställdes som medielärare på en gymnasieskolan. Och efter några år lockade Fotoskolan i Gamleby.
– Jag hade insett att det var väldigt givande att få vara någons första lärare i fotografi. Eftersom jag också bryr mig mycket om människor, inte enbart om konsten, kände jag att jag hamnat på rätt plats. Utifrån den aspekten är ett mindre sammanhang att föredra.
För fem-sex år sedan sade Helena upp sig för att kunna genomföra en arbetsresa som gick till Brasilien och Indien. Väl hemma igen anställdes hon på nytt av skolans dåvarande rektor Hans Ålund, vid 62 års ålder.
– Är inte det fantastiskt!, utbrister hon.
Nu då? Vad väntar mer än jobb?
– Jag har tre mål i livet, säger Helena och fortsätter:
– Att fota landskap med min storbildskamera, att få se späckhuggare (”jag har varit både på Island och vid Lofoten men konstigt nog aldrig fått syn på någon hittills”) och så vill jag hinna se och besöka alla kontinenter innan jag dör.
Australien står alltså närmast på tur.