På Johan Theorins Öland viner snåla höstsvindar runt husknuten, en tät dimma får människor att tappa orienteringsförmågan på alvaret och när fåken, vinterstormen, drar in över ön från havet – ja då är det allra klokast att hålla sig inomhus.
I höst är Johan Theorin aktuell med sin fjärde bok i serien som utspelar sig just på Öland.
Han har avverkat hösten (Skumtimmen), vintern (Nattfåk) och våren (Blodläge). Men nu har det faktiskt blivit sommar på ön. Boken Rörgast tar avstamp i ett midsommarfirande som inleder sommarsäsongen. ”Badgästerna” – som den 80-åriga huvudpersonen Gerlof Davidsson, med viss skepsis, kallar dem – kommer att sätta sin prägel på ön de kommande sommarveckorna.
Naturligtvis är det ingen händelselös sommar som väntar Gerlof och övriga gestalter som befolkar Rörgast.
Utan att ha sagt för mycket kan här avslöjas att ett spökskepp kommer glidande ”över sundets svarta vatten” och att knackanden från en nygrävd grav väcker fasa och frågor hos dem som samlats runt den...
Precis som i första boken Skumtimmen växlar berättelsen effektfullt mellan nutid och dåtid.
En klar och solig oktoberdag träffar vi författaren Johan Theorin i Stadsmuseets café på Södermalms torg i Stockholm. Han kommer jäktande från Gamla stan där han bor sedan ett drygt år tillbaka.
Rörgast har just kommit ut i handeln. Den intensiva Bok- och biblioteksmässan är nyligen avklarad och därefter har han har dragit på sig en ordentlig förkylning. Men han infinner sig till vårt möte trots allt och han ser fram emot Bokens afton i Västervik.
– Det ska bli roligt både att möta publiken och att träffa de andra författarna, säger han.
Johan är född och uppvuxen i Göteborg men har tillbringat varje sommar på Öland.
– Mammas släkt kommer därifrån och hon var mån om att jag ska skulle resa dit, till mormor och morfar, på skolloven, berättar han.
– Det var väldigt speciellt för mig att komma till ön. Det var ju aldrig vardag för mig där. De första åren reste jag över med färjan. Sedan blev det via bron efter att den stod klar i början av 70-talet.
I novellsamlingen ”På stort alvar” (2012) berättar Johan lite grand om sitt förhållande till denna plats, Sveriges minsta landskap och näst största ö.
… ”hur påverkas ett barn som varje sommar hamnar hos släktingar på en ljus och platt ö, en värld av vidd och djup under en väldig himmel?”, funderar han.
Han är övertygad om att yttre landskap sätter spår i våra inre liv.
”Jag minns att barnet kände sig fritt, som en liten del av ett stort drama. Lyckligt lottat var det också i solen och den friska luften, men tänkte aldrig på det”, skriver han.
Det dracks mycket kaffe hos de äldre släktingarna i Djupvik (två mil norr om Borgholm), minns Johan.
Och där, vid kaffebordet, fick han ta del av minnen och berättelser från förr. Bland annat fick han höra om morfar Ellert Gerlofssons äventyr under sina år till sjöss. Ellert hade seglat skutor med kalksten över Östersjön under många år. Berättelserna kunde handla om eldsvådor, minsprängningar och ovälkomna besökare ombord. Och inte sällan innehöll historierna övernaturliga inslag.
– Det kunde vara riktigt läskiga anekdoter.
Morfar Ellert, med alla sina historier, kom att bli en stark inspirationskälla när Johan så småningom skapade den litterära gestalten Gerlof Davidsson - en pensionerad gammal skutkapten med skarp iakttagelseförmåga.
– Men det ska sägas att morfar nog var snällare än Gerlof. Ellert hade inget emot Stockholmare och andra sommargäster vad jag minns.
I några av Johans noveller har Gerlof huvudrollen. I romanerna har han däremot en liten men nog så viktig biroll.
Dina romaner brukar kallas deckare, men det är missvisande tycker jag. Snarare skulle man väl kunna kalla dem spökhistorier. Är du mycket fascinerad av övernaturliga fenomen?
– Som historieberättare är jag intresserad av det övernaturliga, ja, även om jag inte själv varit med om någon händelse som kunnat sporra det intresset. Men jag skulle aldrig skratta åt någon som berättar om en sådan erfarenhet.
– Det går ju inte att bevisa varken om spöken finns eller inte finns, och det mysteriet fascinerar mig. Barnet inom mig tror förstås på tomtar, älvor och andra väsen, samtidigt som den vuxne Johan vet att det är otroligt osannolikt att varken tomtar eller spöken finns.
Är du klar med Öland som skådeplats för dina berättelser nu?
– Ja, i alla fall som det verkar. Jag har inga fler romanidéer att förlägga dit. Men man ska förstås aldrig säga aldrig.
Vad jobbar du med nu?
– Jag har precis börjat på en ungdomsbok. Men det arbetet är precis påbörjat så jag kan inte säga så mycket om det ännu.
– Men den utspelar sig i norra Sverige, långt från Öland alltså
Du har ju jobbat som journalist också innan du blev författare. Var det så, det vill säga med journalistiken, som ditt skrivande liv började?
– Nej, tvärtom faktiskt. Berättelserna kom först. Som 21-åring kom jag trea i en novelltävling med ”Vågryttaren” och blev förstås jätteglad. Efter det sökte jag, och kom in, på Södra Vätterbygdens folkhögskolas journalistlinje. Vågryttaren finns för övrigt med i novellsamlingen ”På stort alvar”.
– Skumtimmen skrev jag parallellt med att jag jobbade heltid som redigerare. Jag skrev på fritiden. Det är ju så man får göra till en början. Det tog mig fem år att få den klar.
Skumtimmen har ju filmatiserats av Daniel Alfredsson och går på svenska biografer i höst. Vad tycker du om filmen?
– Jag tycker verkligen att den blev bra. Tord Peterson och Lena Endre som spelar Gerlof och dottern Julia gestaltar dem väldigt nära så som jag tänkte dem när jag skrev boken.
– Jag var lite orolig att jag inte skulle tycka om filmen. Det är ju lite märkligt att lämna ifrån sig sin historia till andra, en dubbelbottnad känsla.
Var du aldrig intresserad av att skriva manuset själv?
– Nej. Dels har jag ju inte jobbat med film och vet egentligen inte hur man gör, dels ville jag ägna mig åt att skriva helt nya historier.