I morgon kväll gästar Karin Wahlberg Bokens afton i Västervik.
Hon gillar att resa runt och prata om sina böcker. Framför allt gillar hon att möta läsarna.
– På så vis får jag ju veta var böckerna hamnar och jag får chans att ta del av läsarnas reflektioner, menar hon.
I yrkesrollen som läkare är ju kontakten med människor direkt, vilket inte är fallet när man skriver böcker.
Allt sedan författardebuten med detektivromanen "Sista jouren" 2001 har Karin Wahlberg haft dubbla professioner. Hon jobbar både som författare och läkare.
Nästan alla hennes böcker utspelar sig i någon mån i sjukhusmiljö – en värld hon känner väl.
– Jag har tagit det som en utmaning att försöka beskriva sjukvården inifrån så att de som arbetar inom vården känner igen sig, och de som står utanför får en inblick, säger hon.
Karin växte upp i residensstaden Kalmar – till ackompanjemang av skrivmaskinsknatter och med en distinkt doft av bläck i näsan. Och hon hade mycket böcker omkring sig.
Hennes far var journalist. Men Karin drömde aldrig om att själv gå samma väg, eller om att bli författare.
Hon utbildade sig i stället till lärare och så småningom till läkare.
Men en morgon under sitt arbete som gynekolog och förlossningsdoktor på Universitetssjukhuset i Lund uppenbarade sig en idé.
– Jag fick ett uppslag till en deckarintrig och gick raka vägen hem efter jobbet för att börja skriva, berättar hon.
Ganska snabbt hade hon skrivit tre kapitel. Man skulle kunna säga att det flöt på bra.
– Det som överraskade mig allra mest när jag börjat skriva var att jag inte alls besatt det språk som jag trodde att jag skulle ha. När jag skriver har jag en annan röst, ett annat sätt att uttrycka mig på än när jag pratar.
– Jag är medveten om att jag är en person som talar snabbt och mycket. Men när jag skriver är jag sparsmakad, mer eftertänksam och noggrann med formuleringarna.
Karin var 51 år när författarkarriären tog sin början.
Och när hon väl hade satt i gång var det som att en kran hade öppnats. De första fyra böckerna kom med bara ett års mellanrum.
Karin Wahlberg har skrivit åtta deckare hittills men är även författare till ett par ungdomsböcker och till den historiska romanen "Sigrids Hemlighet".
Den allra senaste boken heter "Än finns det hopp".
En anledning till den sena debuten tror Karin själv har att göra med att det varit viktigt för henne att säkra sin försörjning.
– Som nioåring slogs min tillvaro i spillror när min mamma dog.
– Detta är säkert en omedveten anledning till att jag väntade med att släppa fram skrivandet tills uppehället var säkrat och barnen utflugna, menar hon.
"Än finns det hopp" släpptes i augusti i år och är en berättelse av ett helt annat slag än detektivromanerna.
Sjukhusmiljön håller hon fast vid men nu har hon rört sig bakåt i tiden.
Det är tidigt 50-tal i en påhittad svensk småstad som fått namnet Ekstad.
– Det skulle kunna vara Västervik, Jönköping, Kalmar eller Växjö. Vilken småländsk småstad som helst med ett lasarett, poängterar hon.
En polioepidemi har drabbat Skandinavien.
Persongalleriet är rikt och människorna som befolkar berättelsen tillhör olika klasser och rör sig därmed i ordentligt skilda sfärer. Det är doktorer och "doktorinnor" (läs hemmafruar), sjuksköterskestudenter, baderskor och busschaufförer.
– Det har varit roligt att få skriva om ett myller av människor som går in och ut ur varandras liv.
Själva deckarintrigen är utbytt mot en farsot – den största epidemi vi haft i Skandinavien, säger Karin Wahlberg.
Boken är första delen i en planerad romanserie om människorna kring detta lasarett – en värld fylld av spänning och allvar, och en vardag som pendlar mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan.
Här bjuds på många tidstypiska detaljer och en stor portion nostalgi.
– Berättelsen har väckt stort engagemang hos läsarna. Många har hört av sig till mig och berättat om sina egna erfarenheter och minnen från den här perioden. Läsningen har fått dem att resa tillbaka i tiden. Jag har blivit rörd emellanåt av allt jag fått ta del av. Responsen har varit fantastisk.
Numera jobbar Karin Wahlberg deltid som läkare.
– Jag jobbar på Gotland, på kvinnokliniken i Visby en eller två veckor i stöten. De perioderna bor jag i sommarstugan.
– Bytet från det stora sjukhuset (Universitetssjukhuset i Lund, reds anm) till det lilla är en spännande och glädjefylld erfarenhet, tycker hon.
– Åren på Universitetssjukhuset i Lund var väldigt lärorika och på många sätt positiva. Jag har ju stor nytta av den breda kompetens jag skaffade mig där och då. Men på det mindre sjukhuset råder en mänskligare miljö.