Vi befinner oss i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Det är lördag eftermiddag. Människor, främst kvinnor i olika åldrar, samlas i cafédelen och runt omkring ett podium alldeles intill.
Två stolar har ställts fram på den lilla scenen – ett tecken på att det snart ska hända något här.
Mycket riktigt. Helena von Zweigbergk gör entré i sällskap av sin förläggare från Norstedts förlag. Som en del i den pågående PR-kampanjen berättar de lite kort om den nya boken och efter avslutad presentation väntar en stunds signering.
Därefter får VT:s utsända en egen pratstund med författaren.
Helena von Zweigbergk gör ingen hemlighet av att hon är trött. Det går helt enkelt inte.
Författarlivet innebär ganska brutala kast mellan enskilt arbete på kammaren och intensivt PR-arbete i rampljuset.
– Under den långa skrivperioden är allt som har med boken att göra hemligt. Jag berättar inte om innehållet, och låter ingen läsa, förrän jag känner att jag nästan är i hamn, förklarar Helena.
– Allt är så skört medan man arbetar. Kommentarer under skrivprocessen, såväl negativa som positiva, kan ställa till det. Därför tycker jag att det är bättre att vänta med att bjuda in människor i min fiktiva värld tills jag har lyckats åstadkomma något slitstarkt.
– Annars riskerar laddningen och energin att försvinna.
Beskriv dina tankar och ditt mål när du satte dig ner för att påbörja arbetet med "Än klappar hjärtan"?
– Jag kände att jag ville skriva en stor, bred och melodramatisk roman. En känslomässigt drabbande berättelse.
– Tre systrar, Astrid, Sandra och Lena spelar huvudrollerna. I boken beskriver jag samma skeende men ur tre skilda perspektiv.
Berättelsen utspelar sig under några sommarveckor i Stockholm och på Gotland. Det är en speciell sommar för alla tre systrarna. De tampas med olika slags bekymmer – ett cancerbesked, en nära förestående konkurs och ett möte med en gammal kärlek som ställer tillvaron på ända. Invanda roller och föreställningar – och en aldrig falnande konkurrens om omgivningens gunst – hindrar dem från att verkligen nå fram till, och kunnas stötta, varandra.
– Familjen präglar dig. I mångt och mycket är det ju den som formar dig, gör dig till den du är. När det gäller syskon tycker man ofta att man känner varandra väl, som väsen, allt sedan barndomen. Men som vuxna individer har man ju inte längre inblick i varandras liv på samma sätt. Ändå kan de där rollerna man tillskrev varandra under uppväxten vara nästan orubbliga, menar hon.
Är personerna alltid klara och tydliga för dig när du börjar skriva?
– Jag har en bild av dem. Konturerna är klara så att säga, men när jag börjar skriva får de eget liv och mycket kan förändras. De bästa infallen får jag under tiden jag skriver, inte innan.
Är du en disciplinerad författare?
– Ja, jag har bestämt mig för ett visst antal sidor jag ska skriva varje dag. Två till tre sidor, varken mer eller mindre. Sedan är jag ledig och ägnar mig åt annat. Det funkar bra för mig.
– Om jag haft flyt och skulle ha kunnat fortsätta efter tre sidor känns det väldigt skönt. Då vet jag att det blir lätt att komma i gång igen dagen därpå.
Läser du mycket själv?
– Under intensiva skrivperioder läser jag inte mycket. Då kan jag känna mig mätt på text.
– Annars ja. Jag kan läsa allt möjligt från deckare till faktaböcker, så länge det är bra och välskrivet.
Har du aldrig funderat på att skriva filmmanus? Du är ju själv filmvetare i botten?
– Jo, jag har tänkt tanken. Jag har fått höra flera gånger att jag skriver filmiskt och det stämmer nog. Hittills har det inte blivit av att jag skrivit något filmmanus, men kanske i framtiden.
– Jag tycker att det är roligt med dialoger, att lyssna på hur folk uttrycker sig och pratar. I både böcker och film måste den vara naturlig, ibland är de knackiga, ibland flödande.
Hur kom det sig att du blev författare?
– Jag har faktiskt alltid haft en idé om att bli författare, ända sedan jag var barn.
– Jag kom i gång när en förläggare, från Zemic, hörde av sig och frågade om jag kunde tänka mig att skriva en deckare. Det var när Liza Marklund just hade debuterat. Förlagen sneglade då åt duktiga kvinnliga journalister för att försöka hitta nästa kassako.
Det blev något av en spark i baken, förklarar Helena.
Fyra detektivromaner blev det, med fängelseprästen Ingrid Carlberg i händelsernas centrum.
Sedan har andra historier velat komma på pränt.
Några av dem är "Ur vulkanens mun" (2008), "Tusen skärvor tillit" (2005), "Sånt man bara säger" (2009) och den senaste "Än klappar hjärtan" (2013).