Sist vi träffade Karin var för tre år sedan. Då hade hon just släppt serieboken "Gravid!", en bok som i hög grad fortfarande är aktuell, betonar hon.
- Hittills har den sålt i drygt 250 exemplar och säljs alltjämt.
Med hjälp av streckgubbsbilder och korta texter berättar hon i den hur det kan te sig att vänta barn.
De egna två graviditeterna dominerades av illamående och sömnlöshet. Den där omtalade glöden som ibland sägs omgärda kvinnor "i välsignat tillstånd" - nja, den höll sig på avstånd.
Men tack vare en förmåga att se livet från den ljusa sidan - och inte minst det komiska i tillvaron - gav de egna erfarenheterna henne stoff till boken.
Efter "Gravid!" kom "Lajv" år 2010, även den en seriebok. Den handlar om tjusningen med rollspel, något som både Karin och hennes man ägnade en hel del tid åt innan de blev föräldrar.
- Nu spelar jag sällan. Sedan barnen kom tycker jag att det är roligare att vara den jag är, säger hon.
I dagarna kommer alltså hennes tredje bok, vilken skiljer sig ganska markant från de första två. Både vad gäller form, innehåll och omfång. "Välkommen till Mysteria" handlar om hur det kan vara att leva med ett autistiskt barn.
Det är en textbok utan bilder, 223 sidor lång.
Även här delar Karin med sig av sitt eget liv och sina egna erfarenheter.
- Den bygger på dagboksanteckningar och personliga filosofiska funderingar. Den handlar om föräldraskap och livet i största allmänhet, men mycket fokus ligger på hur det är att leva med en dotter som tänker annorlunda, säger hon.
- Det är både fascinerande och ibland frustrerande. Men mest fascinerande, säger Karin.
Redan ett par månader före tvåårsdagen talade dottern, som i boken kallas Elisabeth, grammatiskt korrekt i flerordsmeningar och med knivskarp artikulation.
- Men det rörde sig om monologer. Hon var som vår egen lilla sportkommentator, berättar Karin.
- En sak kan jag dock lova dig; varken jag eller min man tänkte "Så bra vårt barn pratar! Hon är nog autistisk!"
Några tecken som Karin så här i efterhand ändå kan reflektera över var däremot att hon inte svarade på frågor.
Och allt eftersom hon blev större avtog intresset för andra barn. Så småningom utvecklade hon också ett alldeles eget språk. Och så kunde hon bli upprörd över saker som inte var så lätt för andra att förstå.
- Det kunde vara om någon sa "fel" saker.
Det var viktigt att saker och ting beskrevs korrekt, vid dess rätta namn.
Lillebror som kanske lekte att han var en krokodil var ju inte alls någon krokodil - han var ju en människa! För att ta ett exempel.
Men det var först i samband med att dottern började förskolan vid tre års ålder som en utredning gjordes.
- När diagnosen kom firade vi med tårta. Efter det visste vi ju hur vi skulle förhålla oss och hur vi skulle gå vidare.
- Någon har träffande sagt att när man har en diagnos, ett uttalat handikapp av något slag, så har man ett problem, men har man samma svårigheter men ingen diagnos så är man ett problem.
Karin beskriver att dottern och hela familjen fått god hjälp med habilitering i Uppsala där de bor.
- Hon, och vi, har fått verktyg att ta till i vardagen. Det vill säga sätt att hantera problem och missförstånd på, sådana som kan uppstå när man inte tänker och agerar som det stora flertalet gör.
Samma dag som beskedet om diagnosen kom började Karin att blogga.
Framför allt hade hon en önskan om att vara en motvikt till dem som bara beskriver hur jobbigt det kan vara, och hur förtvivlat det kan kännas, att ha ett autistiskt barn.
- Autism behöver inte vara ett stort funktionshinder och problem. Vår vardag innehåller otroligt mycket glädje. Men visst behöver man tänka till lite extra ibland.
Framför allt riktar sig boken till andra föräldrar som går och väntar på en diagnos och kanske är rädda för den, förklarar Karin.
- Jag vill sprida glädje med boken, och jag vill dela med mig av min dotters framsteg.
- Jag är övertygad om att det finns en mening med allt. Vår dotter har lärt oss att sakta ner, och verkligen se vardagsmiraklen, säger Karin Oswald.