Första gången jag hörde den ökände Johnny Bode var på en fest för många år sedan. På grund av festens karaktär var det dock inte "Herre i frack" eller någon annan av hans rumsrena sånger som spelades, mitt första musikaliska möte med Bode blev "Runka mig med vita handskar på" från skivan Bordellmammans visor som kom ut 1968.
Den 3 april öppnar en utställning om Johnny Bode på Västerviks visarkiv, med Bo Fureby som ska sjunga några av hans tidiga inspelningar, och när jag såg det blev jag överlycklig. Jag vet inte riktigt varför jag fascineras så mycket av Johnny Bode, kanske är det hans dekadenta livsstil och hans oerhört sorgliga historia som fångat mig. Han var mytoman och stal saker och de kontakter han fick, bland annat Gösta Ekman (skådespelaren Gösta Ekmans farfar), sabbade han genom att ljuga eller pantsätta deras silverserviser. Han bodde på mentalsjukhuset Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö ett tag och blev både omyndigförklarad och tvångssteriliserad.
Och sedan blev han nazist. Han åkte till Finland och tog värvning men inte ens nazisterna ville ha med honom i gänget så de skickade tillbaka honom till Sverige. Han satt själv i ett av nazisternas koncentrationsläger i några veckor efter att Gestapo gripit honom. De anklagade honom för att vara en suspekt person.
Han fortsatte att leva flott fast han inte kunde. Han gick i konkurs, satt i fängelse, skilde sig, gifte sig och skilde sig igen.
Eftersom alla visste vem Johnny Bode var kunde han inte göra musik under sitt riktiga namn så han började skriva under pseudonym. 1968 släppte han så Bordellmammans visor med Lillemor Dahlqvist, en skiva som gett honom kultstatus.
Den musikgenren som kallas för könsrock startade med Johnny Bode. Bordellmammans visor innehåller delikata musikstycken som "Mutta-spricka-polka", "Det är så underbart att alltid vara kåt" och såklart "Runka mig med vita handskar på". Min ganska politiskt korrekta läggning till trots är jag barnsligt intresserad av musik som går över gränsen, även om min gräns också nås ibland.
Men även om jag gärna fnissar till Bodes musik är det honom som person jag är mest fascinerad av. Han levde ett nästan osannolikt liv och på 71 år hann han bli både älskad och hatad flera gånger om. Han lär inte glömmas bort på länge.
Källa: Mig själv och Wikipedia.