”Vart e tininga? Ho va här nyss”

”Genus är den mest förbryllande av de grammatiska kategorierna”, skrev en engelsk språkforskare i en av sina böcker. Men vad är genus? I grund och botten är det en uppdelning av substantiven i ett språk i två eller flera klasser. I standardsvenskan delar vi upp substantiven i två slag. Det ena slaget tar obestämd artikel ”en” och bestämd artikel ”-(e)n”. ”Fil”, tillhör den sorten, n-ord: ”en fil, filen”. Den andra sorten, t-ord, tar obestämd artikel ”ett” och bestämd artikel ”-(e)t”: ”ett fat, fatet”. N-ord och t-ord, eller med moderna termer utrum och neutrum, det är standardsvenskans två genus. Till varje genus finns ett antal varianter av adjektiv och en del andra ord. Vi säger till exempel att en fil är ”ny”, men att ett bord är ”nytt”.

I västervikskan och många andra dialekter finns det tre genus. T-orden, neutrum, är desamma som i standardsvenskan: ”ett fat, fatet”. Men n-orden motsvaras av två genus, maskulinum och femininum. Vi talar om ”en fil, filen” men om ”e såg, såga”. Det här med tre genus är ett äldre system än standardsvenskans. Varje ”västerviksgenus” har också egna former av några få adjektiv och andra ord: ”ett litet fat, en liten fil, e liti såg”, ”nåt fat, nån fil, når såg”.

Den mest påfallande skillnaden mot standardsvenskan är användningen av personliga pronomen. I standardsvenskan används ”den” och ”det”: ”Var är filen? Ge mig den.” – ”Var är fatet? Ge mig det.” Men om det handlar om varelser som har ett kön används i stället ”han” och ”hon”: ”Var är far? Han är här.” – ”Var är mor? Hon är här.” I västervikskan används ”han” och ”ho” för kvinnor och män, men även så fort det handlar om maskulint eller feminint genus. Några exempel: ”Vart e filen? Han e dänna”, ”Den där stolen, han e sönder”, ”Vart e såga? E ho borte?”, ”Vart e tininga? Ho va här nyss.” På samma sätt kan ”Ja såg na” handla om att man såg ”e flicke”, ”e såg” eller ”e tining” och ”Ja såg en” om att jag såg ”en pojk”, ”en fil” eller ”en stol”.

På samma sätt kan ”Ja tar me’n” kan betyda att jag tar med ”min bror” eller ”filen” och ”Ja tar me na” att jag tar med ”mi moster” eller ”såga”. Däremot inte är så lätt att använda de betonade orden ”honom” och ”henne” om döda saker och ting. ”Ja tar me henne” och ”Ja tar me honom” kan betyda att jag tar med ”morsan” eller ”farsan” men inte gärna att jag tar med ”såga” eller ”filen”.

Man kan fundera på hur man lär sig genus. För det gör man väldigt bra och utan att märka det när man växer upp med ett språk: ingen svensk tvekar om vilket av orden ovan som är n-ord och t-ord. Forskningen om barns språkutveckling tyder på att det är genom ordformer som ”filen”, ”bordet”, ”såga” som vi lär oss vilket genus ett ord tillhör. När man sagt och hört sådana former ofta, så sitter deras genus som berget och känns självklart.

 
 

Kultur & Nöje