Konst
– Du vet hur vuxna ibland, slarvigt, kan prata över huvudet på barn. Jag hörde vuxna i min närhet säga: "Vad ska det bli av lilla Raili, som är så ful och obegåvad". Orden fastnade i mig och har präglat mig som människa.
Men på prästgården var tonen vänlig och uppmuntrande, understryker Raili Mannerla.
– Jag var ensam och skygg som barn och var länge ganska liten till växten, säger hon och fortsätter:
– Jag är ingen flockmänniska utan har alltid gått min egen väg och gjort det jag har velat.
Även om man får en tuff start i livet, och trycks ner i stället för att lyftas upp, är det inte kört, betonar hon.
Man kan bli en fungerande och självförsörjande vuxen i alla fall.
– Det skulle jag gärna vilja säga till de barn och unga som växer upp i dag och på olika sätt har det svårt.
– Även om jag alltid gått min egen väg ville jag väldigt länge samtidigt vara till lags.
Men i 40-årsåldern slutade hon tvärt med det.
– Det var väl då trotsåldern kom, säger hon.
VT:s utsända hälsar på Raili Mannerla i hennes verkstad och ateljé i Atriohuset i Västervik en varm förmiddag i juli.
Huset erbjuder behaglig svalka.
Raili är i färd med att städa och rensa.
– Jag har nästan ingen syn kvar. Det är en genetisk ögonsjukdom har jag fått veta. Men jag har ju inga släktingar i livet att fråga om detta.
Railis mammas släktingar avrättades av bolsjevikerna. Sedan kom inbördeskriget och vinterkriget och tog resten.
Den nedsatta synförmågan har gjort det svårt, för att inte säga omöjligt, för Raili att fortsätta med sina textil arbeten som annars varit hennes specialitet. Textilhantverket är alldeles för "pilligt".
– Jag tänker att jag ska försöka sälja ut allt material som jag har samlat på mig genom åren, och jag ska även försöka sälja de konstverk som jag har sparat.
En del av dem är dock reserverade för en kommande utställning i Finland.
– Kanske skaffar jag mig en mindre lokal sedan.
Trots ögonsjukdomen har hon inte slutat att skapa.
– Jag kan fortfarande arbeta, men med mer rejäla material som koppartråd och skrot, förklarar hon.
Raili Mannerla föddes i Viborg på Karelska näset. Att leva där på 30-talet var som att befinna sig i ett slags limbo-tillstånd, menar hon.
– Vi betraktades varken som finländare eller ryssar. Vi hörde inte hemma någonstans.
I dag tillhör Karelen Ryssland, men innan andra världskriget var området finskt.
– När kriget kom (finska vinterkriget, reds anm) flydde vi från Karelen. Jag minns hur vi gick till fots i snön och kylan. Det var 40 grader kallt! Vi bodde på olika ställen, jag tror det var hos bönder framför allt. Men finländarna ville helst inte ta emot karelare.
Situationen blev ohållbar och Railis mamma Aira, konstnär och författare, valde att skicka sin femåriga dotter till Sverige. Sin far fick Raili aldrig möjlighet att träffa eftersom han dog två veckor innan hon kom till världen.
Minnena från flykten och resan till Sverige är många och svåra.
Vid ett tillfälle var hon det enda barnet som överlevde ett av ryssarnas (dåvarande Sovjetunionens) bombanfall. Detta inträffade innan flykten från Karelen.
– När vi krigsbarn kom till Sverige fick vi först sitta i karantän. Vårt hår kapades och kläderna vi hade på oss brändes. Man trodde att vi var skitiga. Vi kläddes av nakna och sprutades med DDT.
I Prästgården satt Raili ofta och ritade för sig själv i en garderob, hennes älsklingsplats.
– Det fanns en lärare som bodde inackorderad på gården också. Han var väldigt snäll mot mig och förstod att jag kände mig ensam. Han brukade förse mig med skisspapper och pennor.
– Det kan ju inte ha varit så lätt för familjerna som tog emot krigsbarnen heller, säger Raili.
Som 12-åring återvände hon till sin mor i Finland, och några år senare började hon arbeta som hemhjälp i en välbeställd finsk familj.
– Det var bra. Jag hade mat och husrum och kunde studera samtidigt. Jag läste allt möjligt, tog olika kurser. Så skrev jag noveller också för en tidning som hette "Fredag", för att få en extrainkomst.
Raili utvecklade även ett intresse för teater och musik och medverkade under en period i en ensemble med regelbundna föreställningar.
Mellan åren 1975 och 1979 gick hon en rad olika konst- och textilutbildningar, bland annat i Sverige, Finland, Spanien, Nepal, Egypten och Bangladesh.
– Jag var gift med en finsk man som under några år tjänstgjorde, som civilekonom, utomlands. Vi bodde till exempel i Irans huvudstad Teheran i två år, och även i Saudiarabien och i Zambia. Jag trivdes särskilt bra i Iran. Jag gillade människorna där och lärde mig lite persiska. Det här var under Shahens tid, några år innan revolutionen.
– Jag var väldigt produktiv under de där åren. Jag gjorde exempelvis mattmönster som köptes av några saudiska arkitekter.
Raili har skapat konstverk i olika material till offentliga platser i både Sverige och Finland, exempelvis två stora arbeten till Sparbanken i Helsingfors och till den finska byggfirman Makro Talo.
Men det som hon är allra mest stolt över är en serie mattmönster som hon skänkt till organisationen Heed Bangladesh – en fristående, ideell, organisation som arbetar för att motverka fattigdom i landet.
När det gäller det konstnärliga skapandet är det framför allt politiska och historiska skeenden, omvärlden i stort och människors öden som triggar henne.
– Genom åren har jag samlat på olika material och använder allt möjligt som jag hittar. Även materialet i sig är kolossalt intressant och inspirerande, säger Raili.
lotta.gometz@vt.se