FILMSPANING En vanlig människa tittar in i kameran och gråter. Snart trillar tårarna i biosalongen också. Man tror inte att lite vardaglig verklighet ska kunna få så stor effekt, men filmen ”Småstad” lyckas med små medel gripa tag i sin publik.

Det har blivit rusning till filmen, där regissören Johan Löfstedt låter släktingar i Vadstena spela sig själva. Den går verkligen rakt in i hjärtat, men den dokumentära känslan är bedräglig. Det finns en twist i slutet som avslöjar att allt inte är på riktigt, men tricket att använda vanliga människor i rollerna gör effekten av berättelsen så stark.

Jesper Ganslandts "Farväl Falkenberg" (2006) är gjord i en liknande stil. Filmen följer John, David, Holger och Jörgen (spelade av John, David, Holger och Jörgen), fyra ganska sysslolösa unga män i deras planlösa vardagsliv. Precis som i "Småstad" får man illusionen att det är på riktigt – och när en av dem tar ett gevär, går ut i skogen och skjuter sig är det så starkt att man trillar ur biofåtöljen.

Att verkligheten slår hårdare än fiktionen är också anledningen till att reality-tv, eller dokusåpor, behåller sin polularitet. Det är okonstlat, osminkat och oförutsägbart, men lika ofta innehållslöst och poänglöst.

Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till dokumentärer, en genre som brukar hyllas i alla tonarter. Senare års filmer om Olof Palme och Ingrid Bergman blir intressanta tv-program, men sällan fullvärdiga filmupplevelser som är värda biljettpriset.

Jag gäspade mig igenom Oscarsnominerade "Bortom Lampedusa" i höstas. Gastkramande bilder av flyktingkatastrofen på Medelhavet drunknar i alla långa tagningar med Lampedusabor som diskar och lyssnar på radio.

Efter en sådan kväll undviker jag de svenska filmare som dokumenterar sin mamma eller sin psykiska ohälsa. Samtidigt kan en dokumentär faktiskt vara som Filip och Fredriks "Trevligt folk", om det somaliska bandylaget från Borlänge. Det är en berättelse som är så bra i sig själv och har så starka karaktärer, att den bara skulle förminskas om man gjorde om den till fiktion.

Och ibland får man verklighet så det räcker i verkligheten. Februari börjar med gråväder, punktering och nya upptåg av Donald Trump. Men jag går och visslar på musiken från "La la land", musikalen som är värd alla sina 14 Oscarsnomineringar. Emma Stone och Ryan Gosling dansar på moln, men deras karaktärers relation är tillräckligt realistisk för att gripa tag i hjärtat, nästan lika hårt som familjen Löfstedt i Vadstena.