Striden om favoritfilmen

FILMSPANING Striden har rasat sedan i påskas.

I ena ringhörnan: min tonårige son, uppbackad av en massa självutnämnda experter på Youtube. I andra ringhörnan: jag själv, uppbackad av . . . ja, i normala fall brukar jag ha några pålitliga filmkritikers väl underbyggda åsikter att stödja mig på, men den här gången är jag visst ensam.

Den som möter oss på vår kvällspromenad och ser far och son gestikulera ilsket kanske tror att vi bråkar om skärmtid, skolarbete eller något annat relevant stridsämne.

Men den här bataljen handlar om något annat: Zack Snyders film ”Batman v Superman – dawn of justice”. Och det är inte tonåringen som försvarar superhjältefilmen, om någon trodde det.

Sonen, lika vredgad som Batman, hävdar att filmen är fullständigt värdelös. Jag, lika sammanbitet seriös som Superman, försöker bevara mitt lugn medan jag pekar på Snyders apokalyptiska bildspråk och bibliska referenser.

– Jag ser en modig och vuxen saga som inte förklarar saker i onödan, hävdar jag.

– Den är fucking korkad. Ett cinematiskt haveri, fräser sonen.

Senast striden bröt ut var när vi sett ”Moonlight” i lördags. Det var lite synd, för ”Moonlight” är också en modig film som inte förklarar saker i onödan, den ger bara några glimtar av en ung svart mans liv, av hans tysta kamp för överlevnad.

Som alla riktigt bra filmer om kärlek blir "Moonlight" djupt berörande och upplyftande. Att det handlar om homosexuell kärlek är en bisak, för känslorna är universella och lika lätta att identifiera sig med som i ”La la land”, en annan bioaktuell kritikerfavorit.

Det här är bästa tiden på året att gå på bio. Det är Awards season, och filmerna som hade premiär i slutet av 2016 i USA kommer till Sverige nu, burna på en våg av Golden globe-priser och Oscarsnomineringar.

Innan de gyllene statyetterna har delats ut är alla vinnare. Den senaste tiden har min son och jag sett Oscarstippade Natalie Portman som presidentänka i ”Jackie”, vi har sett ”Nocturnal animals” och ”Manchester by the sea”. Jag bannar mig själv för att jag missat ”Elle” med Isabelle Huppert och att jag avfärdade ”Min pappa Toni Erdman” efter den föga lockande trailern – enligt samstämmiga recensenter var det 2016 års bästa film.

Min egen favorit, ”Batman v Superman” då? Nja, den är ju inte nominerad till några Oscars. Däremot har den möjlighet att ta storslam på kalkonfilmgalan The razzie awards, där den är nominerad i åtta kategorier, inklusive sämsta film.

Min son triumferar. Jag överväger att göra honom arvlös.

 
 

Kulturkrönikor