Skrattet fastnar i halsen

Tv-spaning Äntligen en svensk humorserie med tonträff, igenkänning och en historia som bär. Även om "Bonusfamiljen" än så länge faktiskt är mer tragisk än komisk.

Jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk från början. Trailrarna som SVT pumpade ut inför starten av "Bonusfamiljen" gav mig onda aningar. Inte ännu en flåshurtig, misslyckad humorserie med dåligt manus och hopplös dialog.... Snälla! Så tänkte jag. Men nu kan jag med glädje konstatera att jag hade helt fel. Så här långt är Herngrens "Bonusfamiljen" riktigt, riktigt bra. Visst är handlingen tillskruvad, men trots det känns både rollkaraktärerna och historien äkta. Skratten är ibland befriande men fastnar allt oftare i halsen.

Igenkänningen är stor. Bonusfamiljens problem delas av många. I centrum står Lisa och Patrik som försöker skapa en fungerande vardag tillsammans. Båda har barn sedan tidigare och ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sina expartner. Svårigheterna att få till en bra relation till såväl varandras barn som de egna är det som griper tag mest. Trots att alla vill så väl blir det fel. Henrik Dorsins son Frankär lysande som utåtagerande och "besvärlig" 10-åring. Men han är inte ensam, alla skådespelare gör helgjutna insatser. Petra Medes karriärkvinna är lagom nedtonad och Vera Vitali är lika bra som alltid. Min enda invändning är Lill-Babs, som åtminstone än så länge känns inplockad enbart för att höja kändisfaktorn.

Idén med parterapeuterna, som spelas av Johan Ulveson och Ann Petrén, är utmärkt. De fungerar som kommentatorer till det som händer, utan att det känns krystat. Samtidigt som de ger en viktig möjlighet till reflektion och analys.

Måndagskvällarna i tv-soffan förgylls ju också av "Homeland", men det finns även ett annat guldkorn i tablån. Parallellt med "Bonusfamiljen" visar Tv4 BBC-serien "Thirteen". Ett kidnappningsdrama som inleds med att 26-åriga Ivy Moxam flyr från den källare hon varit inlåst i de senaste 13 åren. Redan där är jag fast och det faktum att Jodie Comer i huvudrollen gör ett allt i genom övertygande porträtt av den sargade Ivy, gör inte saken sämre.

Veckans sånginsats

Ebba Busch Thor slog åtminstone mig med häpnad i söndagens "Så ska det låta". Hennes version av Timbuktus "Det löser sig" var lika oväntad som bra. Alltid kul att bli positivt överraskad.

Planeringsmiss?

Först är han gäst i veckans avsnitt av "Vänligen Lars Lerin" och dagen därpå sänds dokumentären "Björn Ranelid – människan och ordet". Lite för mycket av det goda om ni frågar mig.

Lovande premiär

"Hotell Halcyon". Väcktes snabbt ur dåsigheten efter den sega Mellopremiären i lördags. Välspelad brittisk dramaserie i skuggan av andra världskriget. Klart sevärd.

 
 

Kulturkrönikor