FILMKRÖNIKA Var det verkligen publiken som svek den svenska filmen 2016? Var det inte tvärtom? Var det inte filmen som svek publiken?

Nyheten basunerades ut i höstas: sommarens publiksiffror var de sämsta på åratal, skrev TT. För svensk film, alltså. Den utländska filmen gick bättre än vanligt.

Men vilka svenska filmer borde vi egentligen ha sett på bio i somras? Den hårt kritiserade "John Hron"? 58 minuter långa ”Min faster i Sarajevo” som bara visades i storstäderna? Eller den svartvita roadmovien med den sexiga titeln "Sophelikoptern"? Den sista var nog sevärd, men jag var inte ensam om att missa den. Under tiden strömmade den svenska publiken till biograferna för att se det svenskaste de kunde hitta: Alexander Skarsgård i rollen som Tarzan.

Artikelbild

| Riktigt så här tomt var det inte i salongerna när det visades svensk film sommaren 2016. Många filmer fick liten publiken för att de bara visades i storstäderna.

Att 2016 var ett magert år för svensk film blev pinsamt tydligt när årets guldbaggar delades ut på måndagskvällen. 2015 kom en rad ganska bra och ganska jobbiga filmer (”Efterskalv”, ”Min lilla syster”, ”Flocken”). 2016 bjöd på dokumentärer, totalsågade komedier och "Den allvarsamma leken" som liknade tv-teater från 70-talet. De starka berättelserna lyste med sin frånvaro. Att en udda film som "Jätten" vinner priserna för bästa film och bästa manus var i sammanhanget det bästa som kunde hända.

Man ska också komma ihåg att svensk film hade en riktig blockbuster julen 2015: ”En man som heter Ove” lockade till och med den där breda publiken som inte gått på bio sedan ”Änglagård” 1992. Jämfört med en sådan hit blir allt annat floppar.

Är det alltså kris nu? Nä. 2017 har börjat så bra, med ”Måste gitt” och ”Småstad” – roliga, annorlunda, gripande filmer. Och snart kommer ”Sameblod”. Glöm 2016 och gå på bio.