Carina Glenning: Nu ska jag ut och köpa stjärthår

Det är väldigt kul när det blir fel. Och eftersom det i min värld blir lite fel mest hela tiden så får jag många gapskratt åt mig själv. Jag hittade en rolig tråd på sajten Familjeliv där människor delger sina och andras felsägningar. Som:

Han är bra. Det är veke i honom!

Jag har en bekant som envisas med att säga "kalabaliken i Denver."

Min pojkvän skämmer alltid ut mig med blommor och choklad.

När jag var 18 och skulle ta körkort gick jag in på en mack och bad om en överkörningsskylt.

Jägaren skjuter ingen hare.

Hon har svimmat! Vi måste lägga henne i sidostupat framläge!

En bekant till mig, som talade om Karl XII, hävdade glatt att han var aztek. Förmodligen avsågs asket. 

En vän på Facebook, som är massör, berättade i ett inlägg häromdagen hur hon till en kund skulle säga: ”Ta din arm bakåt” men rörde till det och uppmanade kunden att ”Ta din bak armåt.”

Ja, den rörelsen kan man ju fundera ett tag på hur man får till.

En annan i Facebooktråden ådrog sig hur hon till sin kvinnliga hyresgäst sa f-ordet när hon hade både "finna" och "hitta" i skallen och ut kom en kombo. Hon fick ett väldigt långt ögonkast tillbaka.

Nu mindes en annan kvinna hur hon i en diskussion –  självsäkert och med pondus kan man förmoda –  skulle säga: ”Jag är faktiskt både påläst och insatt!” Men ut kom: ”Jag är faktiskt både påläst och påsatt!”

Ja jisses, man får, som en annan under inlägget påpekade, helt enkelt uppmana sin omgivning att "lyssna på vad jag menar, inte på vad jag säger!"

Själv var jag på hantverksmarknad hemma på vischan i helgen och kunde bidra till paraden av felsägningar. De flesta hantverkare höll till inne i sportklubbens stuga, men Åsa stod utanför med sina stickade, sydda och tovade saker. Bland annat jättefina sittdynor. Alltså tovade ullrundlar, med lång fårull på ovansidan, att ha under rumpan om en stol eller bänk är kall.

Men när jag skulle berätta för Annica och de övriga i fiket att jag nu skulle gå ut och köpa två sådana innan jag åkte hem, så kunde jag inte för mitt liv komma på vad de kallas.

"Stjärthår" for det genom skallen. Alltså, håriga saker man har under stjärten. I sista sekund hejdade jag mig. "Köpa stjärthår." Nej, det lät verkligen inte bra.

Men det är tveksamt om det andra ordet jag kom på – och sa – var så mycket bättre.

"Hej då alla. Nu ska jag ut och köpa rumpluder."