Sven-Åke jobbade i över 40 år på Västerviks-Tidningen, 43 år närmare bestämt. Det är få i tidningens långa historia som så starkt förknippats med Tidningen som Sven-Åke. Det är bara Arne "Berget" Holst som kan konkurrera i den matchen. De båda spelar i en egen liga av redaktörer.
– Kontakten med läsarna har varit ovärderlig för mig, berättade Sven-Åke i samband med att han gick i pension 2008.
Lindblad var med där saker och ting hände – ofta själv i händelsernas centrum som den fullblodsjournalist han var – beväpnad med en mikrofon i hand för att intervjua någon celebritet på besök i Västervik. Sven-Åke Lindblad ställde alltid upp när föreningslivet bad om hjälp. Han var speaker vid ett otal idrottstävlingar och evenemang av andra slag.
Vägen till Västervik och journalistiken började i Tuna. Sven-Åke är näst äldst i en syskonskara av åtta barn. Sex flickor och två pojkar. Syskonbanden är starka. De träffas regelbundet en gång i månaden sedan mamma Eva dog för ett antal år sedan.
Journalistbanan började på Västerviks-Demokraten. Det var tidigt 1960-tal. Efter bara någon månad organiserades tidningen om och Sven-Åke blev lokalredaktör i Virserum. Efter att ha skrivit högmässoreferat i två år dök det upp ett jobb på sporten på VT. Det blev början till en lång och innerlig kärlekshistoria. Sven-Åke älskade jobbet.
– Jag har haft skitroligt i 43 år, sa han vid pensioneringen.
Lindblad har haft skiftande arbetsuppgifter under åren. Karriären började och slutade på sporten. Under resans gång var Sven-Åke kommunredaktör, redaktionssekreterare och redaktionschef.
Under de sista åren som sportchef kunde Sven-Åke kosta på sig att ta ut svängarna lite mer – gav blomtips och berättade roliga historier. Det var inte alltid populärt högre upp i organisationen när Sven-Åke kommenterade saker utanför sportens värld – förändringarna på Gränsö till exempel kunde få en chefredaktör att få något mörkt i blicken. Det struntade Sven-Åke högaktningsfullt i – tror till och med att han tyckte det var lite kul att retas...
Sven-Åkes liv inskränkte sig inte bara till tidningen. Han var en i högsta grad social person och starkt engagerad i idrottsrörelsen – i synnerhet i fotbollen. Lidelsen för AIK kan inte ha undgått någon som kommit i närheten av Sven-Åke. Bollen fanns med redan från späd ålder hemma i Tuna. I IFK Tuna och IFK Västervik var han under 1960-talet en hårdför back. Senare blev han framgångsrik tränare i de båda klubbarna. Han var nära att ta upp IFK Tuna till division-III. Det hade varit en sensation. Han lyckades bättre med IFK Västervik som tog steget upp. Senare engagerade han sig i Jenny BK och var en av de ledande männen bakom sammanslagningen av VAIS och Jenny till VFF.
Sven-Åke hade satsat mycket kraft och energi på sammanslagningen. Han drömde om att få se division II-fotboll på Bökensved. Det fick han inte. Det var en besvikelse. VFF gjorde honom besviken en gång till – eller rasande kanske är ett bättre ord i sammanhanget. Han blev så arg att han sa upp sitt medlemskap när föreningen själv valde att ta två steg ner i seriesystemet.
Under en tid var Sven-Åke också politiskt engagerad i VDM. Partiet behövde någon som kunde idrott till fritidsnämnden. I början av 1970-talet minns vi honom som lagledare för VIK. Det finns säkert fler engagemang som vi glömt. Sven-Åke ställde alltid upp.
Sven-Åke Lindblad sörjes närmast av livskamraten Kerstin, sönerna Pär med familj och Henrik, Joakim och Therese med familjer.