2006 började hon sitt arbete på Länsstyrelsen i Östergötland som ansvarig för regeringsuppdraget att arbeta nationellt mot hedersförtryck. Då var hon i stort sett ensam. I dag ingår ett tjugotal personer i teamet som jobbar mot bland annat hedersvåld, barn- och tvångsäktenskap och könsstympning.

De informerar, utbildar personal på myndigheter, bemannar en stödtelefon och när Juno hemma vid köksbordet i Norrköping berättar om allt detta låter det som ett arbete utan slut. Hedersförtrycket är svårt att komma åt, där det alls upptäcks.

Fast det vore fel att använda ordet hopplöst i samband med Juno Blom.

Artikelbild

| Juno Blom fick i år Pela- och Fadimeutmärkelsen av Nyamko Sabuni för sitt engagemang i frågor som rör hedersförtryck.

– Jag tänker ofta på en dikt om en pojke som går på stranden och kastar tillbaka levande snäckor i havet. Hans pappa tycker det är meningslöst eftersom det fortfarande finns tusentals snäckor kvar på stranden. Då svarar pojken: ”Men för den här snäckan har det betydelse”.

Det finns något outtröttligt och samtidigt självklart i hennes engagemang. Kanske bottnar det i att hon är född glad. Det är hennes egen formulering. Och att hon växte upp i en mycket kärleksfull familj, inte en familj där alla var eniga utan där det diskuterades mycket och man uppmuntrades att tycka till och reagera.

– Mamma brukade säga till mig: Du har inte kommit till den här världen för att behaga.

Den grundtrygghet hon burit på genom livet har gjort det lättare att arbeta med svåra frågor. Och inte bara det, tryggheten är nog också en anledning till att hon gör det.

Artikelbild

| Man ska följa sina drömmar, tycker Juno Blom. I hennes fall innebär det att hon nu blir riksdagsledamot för Liberalerna.

– Jag ser det som ett ansvar att förvalta de möjligheter som tidigare generationer har gett mig. Sedan är det också en otrolig vinstlott att vara född i det här landet där vi har rättigheter som andra bara kan drömma om. Men bara för att det finns rättigheter är det inte säkert att alla får tillgång till dem.

Ett ord som Juno ofta återkommer till är kulturrelativism, och enligt henne är det inte nödvändigtvis något bra. I dag kan hon se hur hon som ung lärarvikarie blundade för sådant som kunde tyda på hedersförtryck. Hon ville vara fördomsfri och öppensinnad men svek unga invandrartjejer genom att normalisera att de till exempel inte fick delta i simundervisningen som sina bröder.

– Jag har alltid varit emot all sorts främlingsfientlighet och som kulturrelativist är man livrädd för att ge bränsle åt just främlingsfientligheten. Men man måste våga se att det finns några i den grupp man värnar som utsätter andra i den gruppen för hot och våld. Vågar man inte prata om det spelar man de reaktionära krafterna i händerna.

Tidigare i år fick Juno Pela- och Fadimeutmärkelsen på en gala i Stockholm för sitt arbete mot hedersförtryck. Hon går och hämtar den lilla skulpturen och ställer den på köksbordet.

– Den är jag stolt över. I nomineringen som Nyamko Sabuni läste upp stod det att jag gjort mer än vad som förväntas av mig. Men så ser inte jag på det. Jag har ett uppdrag som skattebetalarna finansierar, och att göra mitt bästa är självklart för mig då. Och jag har fått bra förutsättningar på min myndighet att göra just det.

Juno har blivit hotad och många skulle nog säga att det är modigt att fortsätta som hon gör. Men hon lyfter hellre fram modet hos dem hon jobbar för – och inspireras av.

– De som vänder sig till oss är modigare än vi någonsin kommer vara, säger hon.

Det är inte helt lätt att föreställa sig att Juno nu ska lämna det här jobbet för att i stället bli politiker, även om hon bara blir tjänstledig från Länsstyrelsen. Hon står överst på Liberalernas östgötalista till riksdagen och lär bli en av de 349 ledamöterna om inte partiet gör ett katastrofval.

Det var förra sommaren som hennes tvillingdöttrar Sandra och Karin tog upp saken. Allt hon uppmuntrat dem att göra; tro på sig själva, följa sina drömmar, hur vore det om hon levde som hon lär?

– Jag har alltid drömt om att bli politiker. De sa, mamma nu anmäler du dig! Och jag bara…. (Juno gör en förskräckt min).

Hade det bara gällt att boosta det egna belöningssystemet skulle hon fortsätta med det hon gör. Här får hon dagligen bekräftelse på att hon gör skillnad. Som politiker handlar det mera om att skapa förutsättningar och förändra på sikt.

Dagen efter samtalet med döttrarna betalade hon i alla fall anmälningsavgiften till Liberalerna och ställde sig till förfogande som förtroendevald. När den interna röstningsprocessen var klar stod hennes namn överst på riksdagslistan.

Varför Liberalerna? Hon lutar sig tillbaka och tänker en stund.

– Jomen så här: Jag har den liberala grunden i mig. Att sätta individen före gruppen, att se individens frihet och därför våga se ofriheten. Sen att vara liberal, det är att vara både och. Att ena dagen gå i ett demonstrationståg mot främlingsfientlighet och nästa dag mot hedersvåld.

Juno beskriver sig själv som envis. Hon ger sig inte. Samtidigt handlar ju politik till stor del om att kompromissa.

– Ja, suck. Om jag har en idé och de flesta är emot den så får jag ge vika. Men det innebär inte att jag slutar kämpa för den frågan.