Vem i hela friden är Arvid Lindman? Frågan ställer säkert flera som här ser namnet nämnas – även sådana som hängde med i skolans historieundervisning. Det svenska 1900-talets historieskrivning är klart präglad av socialdemokratin, dess ståndpunkter och handlanden. Arvid Lindman var högerman och svensk statsminister under två perioder, dels 1906-1911 och dels 1928-30. Om honom gör Anders Edwardsson ett lättillgängligt och översiktligt porträtt i sin skrift.
Av de politiska skeenden som Edwardsson målar upp är det kanske framför allt rösträttsfrågan och moderniseringen av den tidiga svenska högern som jag vill lyfta fram. Den historiska myten säger att socialdemokrater och liberaler har ett obefläckat förhållande till rösträttsreformer i början av 1900-talet medan högerns är tämligen tveksamt. Den myten avfärdar Edwardsson kortfattat och välformulerat. Biografin ger en översiktlig bild av både det svenska politiska livet och Lindman som person och politiker. Personen Arvid Lindman försvinner något i framställningen, men som Edwardsson själv skriver i sitt efterord – boken är tänkt som introduktion. Och som en sådan fungerar den utmärkt.
En annan av det begynnande nittonhundratalets stora och intressanta offentliga gestalter var kung Gustaf V:s gemål, drottning Victoria.
Stig Hadenius nyligen utkomna biografi lyfter fram Victoria som en aktiv drottning som emellanåt är den starkast pådrivande kraften bakom Gustaf V. Borggårdskrisen - eller Victorias högtidsdag, som Hadenius kallar kapitlet om bondetåget och borggårdskrisen - är en omskriven begivenhet i svensk politisk historia. Hennes roll i den framgår med all önskvärd tydlighet i Hadenius biografi, liksom hennes starka sympatier för Tyskland. Inte minst släktskapet till den tyske Kejsaren Wilhelm II gör sig påmint. Det är klart att en biografi på knappt 200 sidor inte kan ge en heltäckande bild över en människas liv och verk. Men Hadenius bok ger en skymt av de avtryck som Victoria, i egenskap av drottning, satte i sin samtid. Men han ger också en intressant bild av den strama drottningens privatliv -om hennes relationer och då inte minst med familjemedlemmar och vännen Axel Munthe. För den som anser att monarkin inte har haft förmågan att förändra sig och moderniseras över tid, är boken en bra väckarklocka - mycket har hänt. Det är uppenbart att tradition och förnyelse kan gå hand i hand. Den form av monarki drottning Victoria företrädde var omodern redan på hennes tid och det blev allt mer uppenbart även i drottningens omgivning att hennes värderingar inte var framtidens.