Plågade rörelser hos de rödgröna

Men då är det mot bakgrund av det historiska genombrott alliansen uppnådde genom sin energipolitiska uppgörelse. Det som först var svårt blir i det perspektivet närmast omöjligt. När de fyra allianspartierna träffades första gången i Högfors var det mot bakgrund av en nu-eller-aldrig-känsla, och med inställningen att man skall erövra något. Men Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlas av den enda anledningen att motståndarna en gång har gjort det, inte av något annat skäl. Varken Mona Sahlin eller någon annan socialdemokratisk partiledare hade snuddat vid tanken på att sätta sig i regeringsförberedande arbetsgrupper med miljöpartister och halvhjärtat reformerade kommunister om inte de borgerliga partiledarna satt en ny standard för svenskt partiväsende genom sin allians. Och det är en avgörande psykologisk skillnad. De rödgröna har inte det storpolitiska initiativet, utan drivs på motståndarnas villkor. Skillnaden är tydlig också i det allmänna mottagandet. När alliansen kämpade fram den ena överenskommelsen efter den andra inför valet 2006 var entusiasmen stor över hela landet. Förtjusningen kunde märkas även hos neutrala eller vagt vänstersinnade personer. Det hände trots allt något spännande! Men inför de rödgrönas plågade rörelser märks snarast medlidande. Och i vissa fall återhållen förskräckelse. För vad är det egentligen vi har att vänta av de annonserade arbetsgrupperna kring "jobb och ekonomi" (Vänsterpartiet tycker det skall tillsättas nya tjänster inom offentlig sektor i hundratusental) eller "klimat och miljö" (Miljöpartiets politik går i stort sett ut på att ställa det moderna samhället på ända) eller en "rättvis och hållbar värld" (två av tre rödgröna partier dansar gärna med antiglobaliseringsdemonstranter)? Och nu sägs det kunna bli en arbetsgrupp även om skolan, där Vänsterpartiet vill göra rent hus med betyg över huvud taget.Och, som sagt, ovanpå allt detta kärnkraften. Det kanske största såret i svensk modern politisk historia. De borgerliga har genom sin banbrytande uppgörelse visat att deras allians är mer än en valkonstruktion; de har visat att den är av avgörande betydelse för den svenska samhällsutvecklingen.Det är vad de rödgröna har att leva upp till. Utifrån en situation där Socialdemokraterna, vars regeringsduglighet hittills bestått i att de inte behöver jämka sig med någon koalitionspartner, är i grunden rejält obekväma inför utvecklingen, hurdant brett leende Mona Sahlin än lyckas kämpa fram där hon står bredvid Lars Ohly.

Plågade rörelser hos de rödgröna

De rödgröna partierna har en hel del att göra. Nu har de satt sig ned för första gången för att på allvar integrera sin politik så att den blir lika förtroendeingivande som de borgerligas.